Freden är vår

Freden är en delikat blomma, oändligt mycket mer komplicerad än kriget. Först måste den planteras, sedan måste den odlas med stor försiktighet och när den till sist slår ut skall den skötas med varsam hand dag ut och dag in så den inte vissnar.

Freden är en märkvärdigt ung företeelse i historien. Som ett bestående alternativ till kriget ”som en fortsättning på politiken med andra medel” är freden inte ens 250 år gammal. Den dyker upp med frihetstiden i slutet av 1700-talet, myntat av stora hjärnor som Jeremy Bentham, Immanuel Kant och Rousseau.

Freden hör demokratin till, den löper parallellt med den parlamentariska demokratins framväxt under 1800-talet och det är först under de senaste 30-40 åren, när demokratin på allvar vunnit mark och den månghundraåriga globaliseringen slitit sig loss från imperialismens grepp, som freden börjar stå på egna ben som ett funktionellt koncept för samexistens. Europeiska Unionen är ett levande utlopp för denna process och dess absolut främsta bedrift är följdaktige dess snabba och framgångsrika inkorporering av Östeuropa samt det ideal EU utgör för än fler problemfyllda nationer i dess periferi.

Freden är till synes ockuperad av den politiska vänstern. Det är enkelt att falla för den illusionen eftersom begreppet bombhöger fått fäste i media och kulturvärlden när demokratins traditionella bastioner är på krigsstigen. Vänstern har tillåtits ha en field-day i svåra tider, likt asätare cirklar de situationens allvar med illa dold skadeglädje.

Freden är dock ingen paradox.

Freden som retorik för den politiska vänstern kommer traditionellt från två håll, först som det uppenbara, som argument när den egna ideologin vinner på det och tyvärr handlar det alltid om att medvetet eller omedvetet premiera diktaturens och terrorismens odjur, men sedan finns där en lång tradition av pacifism som man absolut inte skall bortse ifrån. Under 1900-talet har det funnits en socialistisk variant som envetet predikade ickevåldet när krigstrummorna spelat, man har sett till det omoraliska i att arbetare skulle ställas mot arbetare på slagfälten. Den finns där fortfarande, ivrigt basunerande och ännu lika naivt oförstående inför hur deras ord korrumperas av det faktumet att de spelar på samma planhalva som en fundamentalt militant ideologi.

Freden och auktoritär demagogi går inte ihop, man kan inte rasera demokratins grundvalar och tala sig varm om äganderättens konfiskerande eller statens monopol och samtidigt förvänta sig att fred skall födas därutav. Det är idioti och förtjänar ingen respekt, det degraderar vänsterns tal om fred till exakt vad det är, ord, inget annat än ord, ord att förvränga verkligheten med.

Freden är ej heller någon utopi, men pacifismen är det, tyvärr. Det är i sanningen ledsamt att konstatera det omöjliga i att predika kärleken mellan människor och samtidigt ignorera människans vilja att slåss för det hon älskar. Alla som omfamnar livet känner intimt hatets släktskap med kärleken, det är en förrädisk ekvation vi delar med resten av naturens skapelse och vi kan inget annat göra än att manövrera dessa krafter efter bästa förmåga.

Freden bör snarast tas tillbaka av demokratins och frihetens representanter, idag slösas den bort av diktaturkramare och når snart inflationens rand. En insikt att fred måste konstrueras i dess minsta beståndsdelar är nödvändig, att det krävs två för att dansa, liksom att allt för ofta tvingas man vinna freden, slita den ur demagogernas käftar på slagfältet om så krävs, men vinnas måste den likt ha förbannat. Det är komplicerat, ett delikat bygge på samförstånd, i demokratisk anda, som skall hålla i generationer. Inse det och först därefter kan ni sjunga fredens lov.

Freden är vår.

KOMMENTERA ()