Debatten som försvann

När boken Sveriges afrikanska krig publicerades under hösten var det många som förutspådde en intensiv debatt om det svenska biståndet. Men biståndsmyndigheten Sida har ingalunda varit beredd att ta någon principdiskussion om den egna verksamheten. Locket på, verkar vara strategin. ”Upprörande”, säger författaren Bengt Nilsson om Sidas tystnad och ovilja till debatt.

”Sensationell!” och ”Utmanande!” Det var några omdömen som fälldes om boken Sveriges afrikanska krig, som publicerades av Timbro i början av september. I boken beskriver journalisten Bengt Nilsson hur Sverige via biståndet under flera decennier mer eller mindre systematiskt finansierat såväl krig som politiskt förtryck i flera afrikanska länder. Biståndsmyndigheten Sida avslöjas som en myndighet som avsiktligt undanhållit riksdag och regering viktig information.

”Bengt Nilssons sensationellt avslöjande bok om hur svenskt bistånd underblåser krig och konflikter i Afrika är djupt oroande och borde bli inledningen till en genomlysande debatt om hur Sida hanterar svenska skattemedel” skriver förre DN-journalisten Christian Palme i bokens baksidestext. Han skriver också: ”Boken är en uppgörelse med en hel kultur i svenskt bistånd och borde leda till omfattande personförändringar på Sida och i biståndsetablissemanget.

Men i dag är flera bedömare med insyn i frågan förvånade över att någon genomlysande debatt aldrig synts till, än mindre några personförändringar på Sida.

”Visst är det förvånande”, säger Christian Palme i dag.

I de fall representanter från biståndsmyndigheten Sida överhuvudtaget uttalat sig har det mest handlat om hur pass trovärdig Bengt Nilsson varit i boken. Några diskussioner om själva sakfrågan har knappast alls förekommit. Sidas ställföreträdande generaldirektör Mia Horn af Rantzien hävdade i en radiodebatt i samband med att boken publicerades att någon finansiering av krig inte förekommer. Som stöd för sitt påstående pekade hon på de regler som finns, och som inte tillåter detta (!).

Det enda i debattväg som kommit från Sida har varit den artikel på DN Debatt som Sidas generaldirektör Anders Nordström skrev i slutet av september, alltså ett par veckor efter det att boken publicerades. I artikeln konstaterar Nordström att det naturligtvis finns en risk att biståndsmedel ibland används till annat än det är avsett för, men att det i så fall är en risk som måste accepteras. Men den centrala tesen i boken, nämligen att Sida finansierat stöd till regimer och verksamheter trots vetskapen om att krig och förtryck förekommit – eller att denna vetskap i vart fall borde funnits - väljer Nordström att inte kommentera. Faktum är att varken boken eller dess författare nämns i debattartikeln.

Men Bengt Nilsson själv är inte förvånad över att hans bok inte lett till några djupare diskussioner.

”När det gäller biståndet så tar sådant här aldrig skruv, och leder nästan aldrig till några reaktioner”, säger han.

Nilsson tror att frågans komplexitet bidrar till att diskussioner om biståndets konsekvenser sällan fördjupas.

”Det krävs att man är ganska insatt i frågan. Många journalister är kanske inte heller helt säkra på att det jag skriver verkligen stämmer, och många tycker förmodligen att det är säkrats att ligga lågt”, säger han.

”Dessutom finns det nog många som avfärdar boken som ’högerpropaganda från Timbro’”, fortätter Nilsson.

Men att reaktionerna var de väntade gör inte Nilsson mindre kritisk gentemot Sida.

”Det är upprörande att de fortsätter med sin mörkläggning och att de inte vill diskutera det här”, säger han.

Nilsson ser också en anledning att varför hans namn aldrig nämns i Sidachefen Anders Nordströms debattartikel.

”Självklar skrev han artikeln med anledning av boken, men genom att inte nämna varken mig eller boken vid namn så kan jag inte kräva att Dagens Nyheter tar in en replik från mig”, säger Nilsson, som alltså menar att detta var ett effektivt sätt för Sidachefen att förhindra en fortsatt debatt.

Nilsson berättar att han faktiskt skrev en replik.

”Med DN tackade nej, viket de haft svårare att göra om Nordström uttryckligen skrivit sin artikel med anledning av min bok” säger han.

Magnus Lindell, som är biträdande generaldirektör på Sida, håller med om att det inte blivit någon riktig principdebatt till följd av boken.

”Vi har tyvärr inte så mycket utvecklingspolitisk debatt i Sverige”, säger Lindell, som dock påpekar att de internt på Sida ständigt diskuterar dessa frågor.

Samtidigt menar Lindell att frånvaron av debatt till viss del beror på det sätt som boken är skriven.

”De ’rallarsvingar’ som Bengt Nilsson delar ut mot det svenska biståndet skymmer till viss del de viktiga principfrågorna”, säger Lindell, som också anser att boken innehåller en del sakfel.

Detta är någon som Nilsson avfärdar.

”Det ju just principfrågorna jag tar upp. Ska svenskt bistånd stötta diktaturer och finansiera krig? Hela min bok handlar om detta. Det är viktiga principfrågor, och inga rallarsvingar”, säger han, och tillägger att han inte tror att Magnus Lindell har läst boken.

Ekonomen Stefan de Vylder, som har förflutet på Sida och som också figurerar i den aktuella boken, tror att frånvaron av en debatt beror på det faktum att inget parti eller organisation har något intresse av att diskutera biståndsfrågan kritiskt.

”Alla de etablerade partierna har på ett eller annat sätt varit indragna i det som boken beskriver, så de har ju inget intresse av att det här kommer fram”, säger de Vylder som pekar på det faktum att Bengt Nilsson, förutom de politiska partierna, också stött sig med andra mäktiga grupper inom biståndsetablissemanget. Och det är sällan populärt.

”Många anser ju att det är osolidariskt att kritisera biståndet, och att det undergräver biståndsviljan”, fortsätter de Vylder, som tror att ansvariga på Sida förmodligen valt att inte säga något utan istället väntar på att det hela ska ebba ut.

de Vylder tror att frånvaron av debatt i slutändan kan komma att slå tillbaka mot Sida. Enligt honom borde det ligga i biståndsmyndighetens intresse att sådant här kommer upp och ventileras på ett ordentligt sätt, och att Sida själva då också är involverade.

Det tycks alltså fortfarande vara så att biståndet är en verksamhet som inte bör kritiseras. Journalisten Jan Mosanders bok om misslyckanden och slarv inom det svenska biståndet – Pengarna som försvann – missbruk av det svenska biståndet – ledde inte heller till någon djupare diskussion när den kom ut för ett halvår sedan. Från Sida var det tyst. Nu händer samma sak med en bok som vissa bedömare anser vara sensationell i sina avslöjanden.

I en recension av Sveriges afrikanska krig i den av Sida finansierade tidningen OmVärlden kritiserar recensenten Mats Wingborg Bengt Nilsson för att han inte skriver om några lyckade biståndsinsatser i sin bok. Detta eftersom Nilsson i boken skriver att han inte är någon allmän fiende till bistånd.

Menar Wingborg att varje kritisk granskning av biståndet också måste innehålla något om hur bra bistånd i bland kan vara?

Men hur är det med Sidas och andra biståndsorganisationers beskrivning av sina respektive biståndsinsatser? Är den informationen alltid att betrakta som vederhäftig och mångsidig?

”Många tror att bistånd gör nytta. Vi vet.”

Så skrev biståndsorganisationen Diakonia i en tidigare annonskampanj till förmån för biståndet. Är det ett budskap som kan karakteriseras som nyanserat? Samma Diakonia vars generalsekreterare i tidningen Dagen säger sig vilja se en seriös debatt om biståndet, men som sedan inte är sen att avfärda biståndskritik som kampanjer. (Bo Forsberg, som är generalsekreterare för Diakonia, menar också att Bengt Nilsson i son bok drar långtgående slutsatser, ”uppenbarligen ibland på felaktiga grunder”). Debatt är bra, men bara så länge vi själva får styra den, verkar vara många biståndsivrares ståndpunkt.

Alliansregeringen och dess biståndsminister Gunilla Carlsson har som ambition att reformera och modernisera det svenska biståndet. Men de senaste månaderna har visat att de har en lång väg att gå. Frågan är också hur pass seriös regeringens verkligen är i sina ambitioner. Utrikesdepartementet har inte varit särskilt ivrig att lägga alla kort på bordet i den aktuella frågan. Sida lyder ju trots allt under regeringen, eller ska i vart fall göra det.

De som förlorar på att frågan tigs ihjäl är givetvis alla de människor i fattiga länder som också i fortsättningen riskerar att förvägras sina demokratiska rättigheter av sina egna regeringar – regeringar som i många fall erhåller ekonomiskt stöd från Sverige. Vem är det som egentligen delar ut ”rallarsvingar”? Och mot vilka?

KOMMENTERA ()