En McCain-anhängares bekännelse

I samband med amerikanska presidentval brukar opinionsundersökningar visa att den demokratiska kandidaten brukar ha 80 till 90 procents stöd i andra länder än just USA. Detta är djupt motsägelsefullt, eftersom republikanerna av tradition är med frihandelsvänliga och därför kan det ligga i många länders direkta intresse att USA styrs av en republikansk president. Men även om man liksom undertecknad är uttalad McCain-anhängare (detta ända sedan han ställde upp mot Bush i primärvalen 1999) så är det svårt att inte imponeras av Obama och hans enastående kampanj: Den som vinner USA:s presidentval är per definition en oerhört skicklig politiker och Obama utgör givetvis inget undantag.

Hans seger säger också något om USA. Hade någon sagt för tre-fyra år sedan att nästa president skulle heta Barack Hussein i förnamn och vara halvkenyan, så hade de flesta troligen hånskrattat. USA är ju rasistiskt och färgade kan inte bli presidenter. Eller? Motsatsen har just bevisats. I USA kan man komma från vilket land som helst och bli rik under sin livstid. Nästa generation kan ställa upp i och vinna presidentvalet.

Det fanns och finns fortfarande vissa allvarliga invändningar mot Obama. Att ha motsatt sig Irak-kriget var givetvis populärt och det bidrog uppenbart till att han kunde lansera sig själv som förnyare när det såg som allra värst ut. Men att han ville att USA skulle dra sig ur när det var som svårast utan att ta ansvar för situationen var av allt att döma en fatal felbedömning. Nu talar mycket för att situationen i Irak har stabiliserats, men ett alltför snabbt tillbakadragande nu skulle kunna få katastrofala följder. Men det är en sak att tycka något när man står ett ljusår från makten, en annan att ha hela makten och hela ansvaret, vilket Obama säkerligen redan har insett.

Ett stort orosmoln är frihandeln. Medan McCain är stor frihandelsentusiast har Obama talat om att ”skydda amerikanska jobb”. Detta är förstås opportunt i vida kretsar och man kan givetvis hoppas att det bara var något han sa för att fiska röster. Annars är det nämligen produkter och tjänster från till exempel Indien, Sydkorea och Sverige som ska beläggas med tullar eller på andra sätt hållas borta från den amerikanska marknaden. Detta skulle drabba både USA och resten av världen, men man får som sagt hoppas att han inte menade allvar.

För övrigt har Obama vunnit valet på sin förvisso radikala men ändå ganska vaga framtoning. Sedan valsegern har han ändå statsmannamässigt signalerat att han är en mittenorienterad samförståndspolitiker. Den amerikanska vänstern förväntar sig nu kraftiga skattehöjningar för företagen, vilket Obamas administration förhoppningsvis inte genomför. Det vore katastrofalt med tanke på den hotande recessionen och skulle drabba både USA och omvärlden hårt.

Skulle emellertid orosmolnen skingras finns det viss anledning till optimism. Låt oss hoppas att Obama i ekonomiskt hänseende går i Bill Clintons fotspår, det vill säga avstår från underfinansierade reformer och istället upprätthåller budgetdiciplin. Vad utrikespolitiken beträffar kan man förutse att knasvänstern och deras islamistpolare snart bli besvikna. Obama är helt enkelt för skärpt för att lämna över Irak till terrorister och militanta sekterister och han har hela tiden hållit en hög profil rörande Afghanistan och kampen mot terrorismen.

Vi bör helt enkelt följa McCains exempel och gratulera Obama till segern. Till skillnad från marxistiska och islamistiska stater besitter demokratier en inneboende förmåga att pensionera gamla ledare, förnya sig och utvecklas vidare. Barack Hussein Obama behöver absolut inte vara en dålig representant för denna tradition.

KOMMENTERA ()