Mamma, pappa, barn

I debatten kring huruvida äktenskapslagstiftningen i Sverige bör könsneutraliseras är begreppsförvirringen stundom stor och perspektiven på frågan ofta ensidiga och onyanserade. Grundfelet som många debattörer gör är att man endast anlägger ett rättighetsperspektiv på frågan och ser det hela som om det enbart rörde vuxnas människors relationer till varandra.

Det är en felaktig utgångspunkt. De som vill ha könsneutrala ”äktenskap” anför ofta som argument att det är diskriminering att endast låta heterosexuella par ingå äktenskap och lika behandling av alla par är en förutsättning för att man ska kunna tala om att alla är lika inför lagen. Argumentationen är lika ytlig som ensidig. I denna korta framställning kommer ett mer nyanserat och djuplodande synsätt att presenterats.

Först och främst kan det konstateras att det vore djupt tragiskt om det skulle bli under en alliansregering som en av grundpelarna för traditionella borgerliga värderingar raserades. Äktenskapet och familjen är grundläggande sociala institutioner varpå ett borgerligt samhälle präglat av mindre stat, mer civilt samhälle och värnandet av de små sociala gemenskaperna vilar.

Att samtliga borgerliga partier, förutom de principfasta kristdemokraterna, idag är för att avskaffa nuvarande lagstiftning får alltså ses som ett uttryck för ideologisk rotlöshet. Rent semantiskt vore detta också ett stort misstag, eftersom själva ordet äktenskap betyder relation mellan kvinna och en man. Att ens tala om könsneutrala äktenskap är därför lika huvudlöst som att tala om runda kvadrater. Visst kan man lagstifta om att sådana finns, men detta är i så fall ett rättspositivistiskt förhållningssätt, där begrepp och sociala institutioner endast definieras via lagstiftning och det historiska sammanhanget varuti olika företeelse existerar inte tillskrivs något som helst värde. Detta är i grunden ett totalitärt och utopiskt sätt att se på samhället.

Förutom detta mer historiskt och sociologiskt betingade rättfärdigande av äktenskapet som institution så finns det mer rationella skäl till att bevara den nuvarande lagstiftningen. För att kunna förstå dessa bör man vara på det klara med vad som i dagsläget egentligen åsyftas med begreppet ”äktenskap”. Svensk (och f.ö. nästan all västerländsk) lagstiftning utgår från fyra grundläggande principer för att definiera ett äktenskap.

1. Den som ingår ett äktenskap ska vara myndig, d.v.s. över 18 år.
2. Personerna ifråga får inte vara nära släkt.
3. Makarna ska vara av olika kön.
4. De ska vara två till antalet.

Det förslag till ny lagstiftning som nu lagts fram (SOU 2007:17), vill rycka bort en av de fyra komponenter som ingår i äktenskapsbegreppet. Vill man ta bort ett av kraven finns det heller ingen logisk anledning att behåll några av de andra tre. Exempelvis Centerns ungdomsförbund har dragit denna logiska konsekvens av sina resonemang och är i dag för att även definiera polygami som äktenskap. Med ens har begreppet tappat i princip all sin innebörd och man har i ett slag avskaffat äktenskapet som ett resultat av att ”staten inte ska reglera människors kärleksrelationer”.

Problematiken tar inte slut här. Vad många debattörer inte är medvetna om är att anledningen till att äktenskapet finns reglerat genom juridiska institutioner och inte endast existerar som en social norm, är inte primärt att kärlek mellan vuxna människor ska kontrolleras. En lagstiftare kan ju omöjligt veta huruvida två människor som ingår äktenskap hyser kärlek till varandra. Det handlar alltså på intet sätt om att värdera människors kärlek till varandra.

Nej, anledningen till att lagstiftare överhuvudtaget historiskt sett har och än idag bör reglera relationer mellan vuxna människor är att det finns en praktisk nödvändighet och en moralisk skyldighet att skydda något som endast kan uppstå i en heterosexuell relation, nämligen barn. Ett barn har enligt FN:s barnkonvention rätt till kontakt med båda sina biologiska föräldrar. Detta är en princip som dragits långt i dagens samhälle i andra avseenden, då umgängesrätten efter skilsmässa innebär att man inom rättsväsendet är så angelägen att tillmötesgå detta behov att man ibland till och med utsätter barnen för risker när de tvingas umgås med en förälder som misshandlat den andra.

Detta senare kan man diskutera lämpligheten i, men umgängesrätten är generellt sett ett viktigt och hedervärt rättsfilosofiskt förhållningssätt som skulle komma att överges om nuvarande äktenskapslagstiftning slogs sönder. Idag utgår man också juridiskt ifrån att mannen i ett äktenskap alltid är far till kvinnans barn. Det faller ju på sin egen orimlighet att detsamma skulle vara fallet i en homosexuell relation och på så sätt har ännu ett band mellan barn, föräldrar och äktenskap klippts av om lagen skulle ändras. En skyddsmekanism som syftar till att värna den svaga parten, det vill säga barnet, tas helt enkelt bort. Skulle man anta att en homosexuell kvinna eller man skulle kunna vara förälder till sin partners barn så förnekar man att barnet existerar i ett biologiskt, inte enkom ett socialt, sammanhang och vips så har den grundläggande principen för FN:s barnkonvention åsidosatts. Allt detta för att tillfredsställa vuxna människors vilja att kalla sin relation för äktenskap.

Kravet på att makar inte får vara nära släkt finns till för att undvika inavel. Om homosexuella också ska omfattas finns det ingen rationell grund för att behålla detta krav, eftersom här inte finns någon risk för inavel. Alltså måste man här göra skillnad på hetero- och homosexuella relationer.

Skulle också kravet på antalet personer som får ingå äktenskap släppas så innebär detta att ett barn juridiskt sett kan ha fler än två ”riktiga” föräldrar. Vad sägs om att växa upp med tre fäder, två mödrar eller kanske fyra fäder och två mödrar? Det finns troligtvis inte en enda seriös bedömare som skulle anse en sådan lagstiftning syftar till barnets bästa. Dessutom skulle chanserna att föräldrarna skulle hålla ihop under hela barnets uppväxt minska om de vore fler än två. Att fem personer skulle kunna hålla ihop lika bra som två är bara naivt att tro. Det är svårt nog för många par, som lever i tvåsamhet, att komma överens om hur man ska uppfostra den gemensamma avkomman och ordna sin tillvaro. ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” lyder ju ett talesätt det ligger mycket sanning i.

Än mer förvirring och otrygghet för fler barn skulle bli resultatet. Allt de som vi i vanliga fall vill ge våra barn skulle komma att åsidosättas. Studier visar också att barn som växer upp i väl sammanhållna kärnfamiljer tenderar att må bättre både under sin uppväxt och i vuxen ålder. De har till exempel högre medelinkomst, högre utbildningsnivå och lägre nivåer av bidragsberoende jämfört med de som kommer från splittrade hem. De bildar i sin tur också oftare nya stabila familjer. Under uppväxten mår de därjämte både fysiskt och psykiskt bättre jämfört med kamrater vars föräldrar separerat. De tenderar också tydligt att få mindre problem med uppförande i skolan, att missbruka alkohol och narkotika och drabbas mer sällan av depressioner och psykiska problem. Äktenskapet och trygga familjer skapar alltså förutsättningar för ekonomisk tillväxt och minimerar risken för social misär. Det är alltså en norm som det borde ligga i hela samhällets intresse att upprätthålla. Naturligtvis finns det homosexuella par och skilda par där styvföräldrar finns med i bilden som är bra föräldrar. Det finns också adopterade barn som är lyckliga med sin ickebiologiska föräldrar(även om andelen i dessa fall är lägre än i familjer där barn har kontakt med sina biologiska föräldrar). Det som dock bör betonas är att lagstiftning inte aktivt ska klippa av barnen från deras biologiska ursprung. Detta skulle bli fallet om man slog sönder äktenskapslagstiftningen.

Är det då diskriminering mot vissa relationer att upprätthålla dagens lagstiftning? Knappast. Det är lika lite diskriminering att inte låta två män ingå äktenskap som att förvägra en man att delta i ett damlag i sportsliga sammanhang eller att neka dem tillträde till en damtoalett. Som jag försökt påvisa i denna framställning så finns de biologiska omständigheter och rättsliga konventioner som gör det nödvändigt att göra skillnad på könen.

Ytterligare ett exempel: Skulle en svart man nekas tillträde till ett fotbollslag för att han är svart är det ett solklart fall av diskriminering. Skulle han däremot uteslutas på grund av att laget endast består av kvinnor är det dock ingen diskriminering som förekommer. Det motsatta resonemanget skull också kunna leda till att även personer som lever som singlar anse sig diskriminerade om de inte får definiera sin livssituation som ett äktenskap.

Se där! Så har man lyckats tömma begreppet äktenskap på ALLT sitt innehåll. Och detta är inte någon utveckling som skulle kunna komma att ligga speciellt långt fram i tiden. CUF och Grön Ungdom t.ex. vill ju redan idag avskaffa även antalskravet för äktenskapet. Raserar man en av de fyra grundpelarna så kommer de andra snart att rasa i logikens och ”likabehandlingens” namn. Det finns dock idag ett fullgott skydd för homosexuella relationer, nämligen partnerskapet. Det är underligt att så många homosexuella, om än långt ifrån alla, vill erövra ett begrepp som så intimt är förbundet med heterosexualitet. Heterosexuella och homosexuella relationer är till sin natur i olika. Det rör sig inte om en gradskillnad utan om en artskillnad, varför olika typer av lagstiftning är nödvändig.

Homosexuella relationer kan aldrig betraktas som likadana som heterosexuella, då den senare typen av familjebildning garanterar den mänskliga reproduktionen, vilket gör den unik. Och påstå inte att detta argument faller för att det finns barnlösa äktenskap, det är det generella mönstret lagstiftningen ska utgå ifrån och inte undantagen. Att hävda principen om statens neutralitet inför medborgarnas livsval som argument för att ändra lagstiftningen håller inte. I så fall måste staten också förhålla sig neutral till vad som är barnens bästa och barnkonventionen skulle sättas ur spel. En kuslig utveckling skulle stå inför dörren.

Förhoppningsvis har denna framställning lyckats bringa mer klarhet i frågan och belysa spörsmålet utifrån lite fler aspekter än människors vilja att kalla sina relationer för äktenskap. Frågan handlar alltså om långt mer än bara kärlek mellan vuxna. I den framtida debatten bör öppenhet och mångsidighet råda och det är tragiskt att organisationer som RFSL anklagar i princip alla debattörer som inte delar deras uppfattning för homofobi. De som vill skydda nuvarande lagstiftning tillåts inte ens affischera i t-banan förrän RFSL är där och påstår sig vara “kränkta” för att någon uttrycker en annan åsikt än den egna. Yttrandefriheten verkar vara sekundär i förhållande till den egna uppfattningen. Detta är ett intolerant, trångsynt och närmast antidemokratiskt förhållningssätt. Ett mer öppet och nyanserat synsätt är att föredra. Det är fallet här, liksom i alla demokratiska processer. Kalle Bäck http://kalleback.wordpress.com

KOMMENTERA ()