Idrotten och integriteten

Friidrottarna Carolina Klüft och Stefan Holm gick i december ut med det kontroversiella uttalandet om att idrottare borde övervakas med GPS-satelliter, så att de alltid kan spåras av funktionärerna och inte underkomma dopingkontroller.

Uttalandet visar hur kampen mot doping kan driva saker till sin spets, men i en värld där gränsen mellan illegalt fusk i elitidrotten och frivilligt prestationshöjande hos allmänheten blir allt mindre, kommer det bli allt svårare att motivera radikala åtgärder mot doping.

Klüft säger att ”vi har skyldigheter att gå med på nästan vad som helst” – men det är fel, både moraliskt och legalt. Även om en profession kan ha interna skyldigheter eller moralkoder, kan de inte vara hur långtgående som helst. Varken liberal etisk tradition eller svensk lag tillåter folk att kontraktera bort alla sina rättigheter. Om idrottsförbund kan kräva godtyckliga inskränkningar i den personliga integriteten och den fria rörligheten, varför inte också inskränkningar i yttrandefrihet eller rätten till den egna kroppen?

Det här är själva essensen av det så omtalade ”Bodströmsamhället” där bekämpning av brott alltid går före personlig integritet, oavsett de långsiktiga konsekvenserna. Det intressanta med doping är att det är ett ganska lokalt problem som tillåts få stort legalt utrymme. Elitidrotten är trots allt en tämligen marginell företeelse. Många uppskattar den som underhållning och hobby, men om all elitidrott försvann över en natt skulle samhället fortsätta att fungera.

Spridningseffekterna av de hårdare tagen inom idrotten till resten av samhället skall inte underskattas. Lägger Klüft och Holm ribban så lågt för en grupp i samhället, är det lättare att sänka integritetshöjden för alla oss andra. Borde då inte minst lika hårda regler gälla personer med vitala samhällsfunktioner? Det skulle kunna gå att spela polisers verksamhet på video 24 timmar om dygnet för att kontrollera att de sköter sina arbeten rätt och inte umgås med brottslingar på fritiden. Det skulle förmodligen medföra att både polisfacket och poliserna skulle invända kraftfullt invända, trots att det då och då faktiskt sker allvarliga missgrepp och tjänstefel. De skulle med gott fog kunna hävda att en så extrem övervakning inte står i proportion till avigsidorna. Fackförbunden är kritiska till slumpvisa drogtester om de inte sker för att värna om säkerheten – de kränker medlemmarnas integritet och är dålig prevention. Varför har då idrottare hårdare drogtestning än personal på kärnkraftverk?

Många verksamheter ställer upp interna regler för vad som är fusk eller ett önskvärt beteende, men av omsorg om sporten har vi i dag regler som förbjuder även oss icke-idrottare att ta dopingklassade preparat. Dessa förbud kommer att bli allt mer problematiska i framtiden. Medicinska behandlingar för att öka mental och fysisk prestationsförmåga är under snabb utveckling, mest för att behandla kroniska sjukdomar men också för att förebygga sjukdomar och förbättra hälsan. Antingen måste idrottare avstå från dessa, och då vara mindre förbättrade än de pensionärer som tittar på, eller så måste vi som patienter avstå från våra mediciner. En mer rimlig lösning är att vi behöver ett förnuftigare förhållningssätt till doping.

Det finns olika skäl till att motarbeta doping. Motivet att doping är en form av fusk är bara giltigt inom ett givet regelverk Doping strider ofta mot sportens anda och atleten som samhällsförebild, men det betyder inte så mycket utanför de sportintresserades skara. Frågan är om inte en extrem dopingjakt också förstör sinnebilden av atleten: från styrka och karaktär till en potentiell brottsling som måste övervakas dygnet runt.

Stiftelser som WADA, ”världens antidopingbyrå”, har getts nära nog lagstiftande makt, med skattefinansiering men utan någon demokratisk insyn. Det är hög tid att granska idrotten och dess organisationer. Givet hur beroende atleter är av sina idrottsförbund kan man misstänka att många inte vågar ventilera kritik av den nuvarande policyn av rädsla för repressalier.

Det bästa argumentet mot doping både inom idrotten och i samhället i stort är faran för hälsan. Doping är riskabelt, men mycket av riskerna ligger i att den utövas utan ordentlig medicinsk kontroll. Dessutom accepterar samhället att elitidrottare sliter ut sina kroppar genom själva idrotten.

Istället för att begränsa atleters rörelsefrihet, integritet och rätt till den egna kroppen är hälsokontroller den bästa lösningen.

KOMMENTERA ()