Hur Bastiat skulle ha argumenterat för friheten idag

Motivering: För roliga och kreativa exempel som levandegör Fredric Bastiats fyndiga resonemang och goda principer i aktuella frågor, allt från jämställdheten till klimathotet.

Att välja vilken tänkare att skriva om här var svårt då det finns så många bra att välja mellan. Men till slut kom jag fram till att Frederic Bastiat nog är den mest kraftfulle tänkaren av dem alla. Han bidrog på sin tid med så många klockrent bra argument att det finns goda skäl att han nog hade kunnat bidra mer än någon annan för att avancera friheten. Frihetsinskränkningarna på hans tid var delvis av annorlunda art, men som jag ska demonstrera här går Bastiats argumentationsmetoder ändå utmärkt att använda på dagens frihetsinskränkningar.

En röd tråd i många av Bastiats viktigaste argument är hur frihetsinskränkningar motiveras genom att man fokuserar enbart på de till synes positiva konsekvenserna för vissa, samtidigt som man bortser från de negativa konsekvenserna för andra och ofta också de negativa konsekvenserna på längre sikt för de som till synes gynnas till en början. Detta gäller inte bara den essä, ”Vad som syns, och vad som inte syns” där han uttryckligen la fram detta argument, utan det gäller i grunden också hans berömda devis ”staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”. Det den säger är nämligen att folk förespråkar statliga interventioner för att de tror att det ska gynna dem på andras bekostnad. Men det de bortser från är dels de negativa konsekvenserna för andra, som ofta skapar en motreaktion i form av krav på kompenserande interventioner och dels de långsiktiga konsekvenserna om hur allas önskan att leva på andras bekostnad leder till lägre produktion eftersom många helt eller delvis försöker leva på andras bekostnad istället för att producera mer.

Ett bra exempel på Bastiats ”staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad” och som Bastiat skulle ha vänt sig mot om han levde idag och analyserade svensk politik är de svenska bidragssystem som kallas socialförsäkringarna. Man kan ju fråga sig varför det ges så mycket högre bidrag vid sjukdom, arbetslöshet eller barnledighet till höginkomsttagare än till låginkomsttagare. Om man nu anser det nödvändigt att omfördela till låginkomsttagare varför i hela friden ska man då ta ut skatt av höginkomsttagare och sedan ge tillbaka skatteintäkterna till samma höginkomsttagare? Vore det inte bättre att skippa rundgången och sänka höginkomsttagarnas skatter samtidigt som man sänker deras bidrag till låginkomsttagarnas nivå?

Nej, svarar socialdemokraterna, folkpartiet och vänsterpartiet, de ivrigaste anhängarna av det nuvarande så kallade socialförsäkringssystemet. För att säkra stödet för de så kallade trygghetssystemen krävs att de med högre inkomst får något tillbaka från det. Detta är ett perfekt exempel på ”staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”. Anhängarna medger öppet att de vill lura höginkomsttagare genom att först ta pengar från dem och sedan ge tillbaka en del av det i det direkta syftet att skapa illusionen att de tjänar på välfärdsstaten.

Och som Bastiat också skulle ha påpekat, det är faktiskt inte bara den del av bidragen som går tillbaka till samma personer vars skatt finansierade det som är en del av den socialdemokratiska illusionen. En huvudtes i Bastiats harmonilära var att om folk förhindras från att leva på andras bekostnad då kommer de helt enkelt bli tvungna att överleva genom att producera. Således så är bidragssystemens förtjänst inte bara en illusion för dem som betalar in mer i skatt till systemen än vad de får ut av dem, utan även för dem som har ett positivt kassaflöde från systemen. Detta genom att de i systemens frånvaro själva skulle ha producerat detta kassaflöde och oftast mer därtill.

Hela bidragssystemen bygger alltså på massillusionen att folk genom dessa kan leva på andra när de vill, men i själva verket så kommer dessa pengar på bekostnad av inkomster man själv genererat eller skulle ha genererat i systemens frånvaro.

Bastiat skulle också ha på en rad områden använt sin ”det som syns och det som inte syns”-metodologi för att analysera frihetsinskränkningar. Exempelvis skulle han ha analyserat och attackerat importtullar genom att påpeka att det är fel att fokusera på de arbeten som räddas genom dessa. Istället måste vi se på hur de produktionsresurser som då frigörs istället kan användas för att producera exportvaror till de länder från vilka de billiga importvarorna kommer. Dessa arbeten syns inte som en direkt följd av frihandeln, men de uppstår ändå på längre sikt. Bastiat skulle vidare ha påpekat att jobb som inte syns direkt skulle uppstå även om våra importleverantörer inte omedelbart köpte våra exportprodukter och ett handelsunderskott därmed uppstod. För, skulle Bastiat påpeka, hur kan dessa egentligen använda de kronor de får av oss för sina varor. Ja, endera till att köpa våra varor. Eller om de inte skulle göra det och ett handelsunderskott skulle uppstå skulle de bli tvungna att investera i våra tillgångar. Ett handelsunderskotts – eller mer strikt ett bytesbalansunderskotts- spegelbild är nämligen ett kapitalinflöde. Detta ökar mängden tillgängligt investeringskapital och höjer den inhemska efterfrågan och produktionskapaciteten. Ett tredje alternativ vore att sälja vidare kronorna till någon annan men dessa skulle till slut bli tvingade att endera köpa varor från oss eller investera hos oss. Dessa jobb, i exportsektorn eller den inhemska sektorn skulle i linje med lagen om komparativa fördelar generera högre värde än det värde som till synes förloras via importkonkurrensen.

Det finns flera andra områden där Bastiat med principen ”det som syns och det som inte syns” skulle ha kunnat attackera statliga interventioner. Ett högaktuellt exempel är kraven på att centralbanker i allmänhet och amerikanska Federal Reserve i synnerhet måste skapa mer pengar och sänka räntorna för att till synes lindra effekterna av den amerikanska bolånekrisen. Han skulle ha pekat på att det är fel att enbart se den omedelbara effekten i form av en lindrad ekonomisk nedgång. Det gäller också att se de senare effekterna i form av minskad köpkraft för valutan och nya bubblor som skapar fler problem. Dagens problem är en direkt följd av Alan Greenspans motsvarande försök år 2001-2004 att lindra eftereffekterna av den spruckna IT-aktiebubblan. Dagens problem syntes inte då men de är likafullt en effekt av den politik som fördes då.

Ett annat exempel på det är när politikerna i Sverige höjer bensinskatten med hänvisning till det så kallade klimathotet. Det omedelbara resultatet av det är till synes att minska utsläppen. Men den minskade efterfrågan det innebär på olja innebär å andra sidan lägre oljepris i andra länder, vilket innebär att efterfrågan på olja från Kina och andra länder lär öka, något som innebär att den globala minskningen av olja blir mycket lägre än minskningen i Sverige. Och dessutom i den mån som detta stimulerar ökat användande av etanol så förtas effekten ytterligare då produktion och distribution av det också innebär höga utsläpp av växthusgaser. För att inte tala om hur produktionen av etanol dessutom bidrar till att trissa upp matpriserna för världens fattiga när världens grödor i allt högre grad går till att producera etanol istället för mat.

Bastiat skulle också skoningslöst ha attackerat många fall av antiliberal politik och föreställningsvärld genom den reductio in absurdum metod han använde i ”jusmakarnas petition” Han skulle exempelvis ha attackerat premissen bakom den svenska biståndspolitiken att vi har en moralisk skyldighet att ge bort en procent av BNI eftersom exempelvis afrikanerna är så enormt mycket fattigare. Han skulle då ha påpekat att om våran högre inkomst tvingar oss att ge bort en procent, varför då inte två procent, vilket för övrigt en del biståndsextremister faktiskt förespråkar. Och om vi måste ge bort två procent varför inte 5 eller 15 procent? Varför inte 50 procent? Trots allt skulle vi ändå ha högre genomsnittsinkomst än den vanlige afrikanen även om vi så gav bort 50 procent av BNI. Givet premissen att våran högre rikedom gör oss skyldiga att ge bort en del så finns det inget stopp för det fram tills vi blir lika fattiga eller nästan lika fattiga som den typiske afrikanen. Genom att framhäva detta skulle Bastiat tydliggöra hur fel det är att utgå enbart från biståndsmottagarnas perspektiv och hur vi måste hävda ett legitimt självintresse. Och genom att klarlägga det legitima självintresset skulle Bastiat kunna ifrågasätta hela idén med biståndspolitiken och göra om debatten så att den inte som nu bara utgår från biståndsmottagarna.

På motsvarande sätt skulle Bastiat kunna tydliggöra absurditeten i en annan ”helig ko” i svensk politik: nämligen det eviga tävlandet mellan olika politiker från höger till vänster om vem som kan lova satsa mest skattepengar på ”skola, vård och omsorg” där ingen politiker vågar hävda att den som satsar mest inte nödvändigtvis är den som satsar bäst. Om det nu är så att det alltid är fel att snåla på ”skola, vård och omsorg” varför satsar vi då inte låt säga 700 miljarder mer på dessa områden ? Det går alltid potentiellt att hitta nya utgiftsobjekt inom dessa områden så om det är fel att vilja spara inom dessa områden eller inte vilja satsa extra, varför då inte satsa 700 miljarder extra på det? Skulle politikerna pressas skulle de säkert då säga att vi inte har råd med det, men mot det skulle Bastiat kunna svara att det går att drastiskt höja skatterna och sänka bidragen. Så vad stoppar er, skulle han fråga. I det läget skulle politikerna åter bli tvungna att erkänna att det finns andra överväganden och att ”skola, vård och omsorg” inte är allt. Genom att pressa fram att det finns andra överväganden skulle Bastiat kunna ändra på debatten så att det inte längre blir någon självklarhet för politiker att satsa mest skattepengar på detta, vilket i sin tur skulle bidra till att utgifterna där skulle kunna pressas.

Ett annat område där Bastiat med sin ”reductio ad absurdum” metod skulle kunna ändra debatten vore inom debatten om a-kassan. Vänstern hävdar som bekant att det är en illasinnad högermyt att någon inte alltid skulle föredra arbete framför att leva på bidrag och att det därför är fel att sänka ersättningen inom a-kassan. Men skulle Bastiat säga, om så vore fallet varför inte då höja a-kassan till 100 procent? Och varför inte införa en miniminivå på a-kasseersättningen som motsvarar genomsnittslönen? Om nu inte a-kassan gör folk mindre benägna att arbeta varför då inte vara ”solidariska” fullt ut och ge alla som inte arbetar motsvarande genomsnittslönen? Genom att ställa saken på sin spets så där skulle Bastiat kunna få vänstern att erkänna att a-kassan visst kan få folk att föredra att inte arbeta.

Vidare skulle Bastiat med ”reductio in absurdum” metoden kunna såga rejält den feministiska kvothysterin som är ett tilltagande problem i dagens Sverige. Feminister hävdar att det är ett stort problem att kvinnor inte är lika representerade i exempelvis börsbolagsstyrelser eller vid föräldraledighet. Varför det skulle vara viktigt kan man fråga sig och feminister brukar i regel bara framhäva utan någon motivering statistisk lika representation som ett egenvärde. Bastiat skulle då kunna påpeka att om lika representation är ett egenvärde inom dessa områden, då borde det vara ett egenvärde inom alla områden. Således borde man kvotera in kvinnor in i fängelserna, där en överväldigande majoritet idag är män, genom att kraftigt sänka straffen för manliga brottslingar och höja dem för kvinnliga för att nå ”jämställdhet inom kriminalvården”.

KOMMENTERA ()