Australismen, en ideologi i tiden?

Oriental betyder östlig och occidental betyder västlig. På 1970-talet lanserade Edward Said sina teorier om ”orientalismen”, som i korthet handlar om västvärldens syn på sina före detta kolonier i Mellanöstern och Asien. Said ansåg att västvärlden betraktar sig själv som överlägsen, medan dess syn på orienten är fördomsfull. År 2004 utkom boken Occidentalism, the West in the Eyes of its Enemies av Ian Buruma och Avisha Margalit. Författarna anser att det i bland annat i Mellanöstern finns en stereotyp uppfattning som går ut på att västvärlden är dekadent och föraktlig.

Låt oss utöka vårt ordförråd med ”austral”, som betyder sydlig. ”Boreal” betyder för övrigt nordlig. Låt oss sedan definiera begreppet ”australism”, som alltså inte har något med Australien att göra. Det berör vårt eget förhållande till fattiga länder i Medelhavsregionen och söderut, deras kultur och människor. Australismen utmärks av sin medlidsamhet och vilja att hjälpa, kombinerat med en portion naivitet. Men under ytan döljs ofta en motsägelsefull attityd gentemot dem man vill bistå.

Australismen är orientalismens spegelbild, dess motsats men ändå inte olik. Liksom orientalismen bygger australismen sin världsbild på politiska ställningstaganden och känslor snarare än på kunskap och balanserade fakta. Grundtesen är att ”nord”, i praktiken den rikare delen av världen, i princip har rollen som förövare medan ”syd”, den fattigare delen av världen, befolkas av offer. Nords rikedom förklaras med syds fattigdom och tvärtom. Därmed skulle nords innevånare ha en kollektiv moralisk skuld till syd.

Till sin natur är australismen postkolonial och utgår från att syds problem i princip härrör från nords exploatering under kolonialismen och sedermera från handeln mellan nord och syd som man anser är orättvis och uppvisar koloniala drag. Detta synsätt har för övrigt ett tydligt inslag av marxism-leninism. Det man uppfattade som exploateringen av U-världen var som bekant marxismens räddningsplanka, när marxismen som beskrivning av samhället visade sig ohållbar. Arbetarnas löner i England steg kraftigt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket marxist-leninister förklarar med att man exporterade exploateringen till fattiga länder. Denna uppfattning är lätt att motbevisa. Fattigdomen är nämligen utan tvekan större i de länder som har relativt lite handel med den industrialiserade världen. Icke desto mindre är det en av australismens hörnpelare att förhålla sig skeptiskt till handeln mellan nord och syd.

Däremot hyllar man bistånd, som betraktas som en framkomlig väg för att råda bot på världens fattigdom. Det bekymrar förstås föga att bistånd är ett mycket ineffektivt eller till och med kontraproduktivt sätt att bekämpa fattigdom.

Inom australismen frodas också en sorts kulturrelativism. Inslag i fattigare länders kultur som vi egentligen har svårt att fördra tonas ned och slätas över och om man trots allt yttrar kritik så tilläger man genast att det är ”samma strukturer här”. Fast australismen befattar sig helst inte med sådant som ställer sydliga länder och deras kulturer i dålig dager. Den egna kulturen kan man trampa på, medan främmande kulturer är exotiska och berikande.

Ur ett religiöst perspektiv gör man inom australismen förenklingen att kristendom representerar det rika nord, medan islam representerar det fattiga syd. Följaktligen är det berömligt att förlöjliga kristendomen, medan man bryter ett stort tabu om man kritiserar islam. I australistisk anda har man följaktligen inte andats ett ord av kritik när Jesus visades upp som bög i en kyrka, snarare tvärtom, medan blotta avbildandet av Muhammed i Jyllandsposten förra året ansågs vara förkastligt. Detta kan till och med innebära att man tvekar att ta avstånd från islamistisk terrorism, eftersom terroristerna ses som någon sorts riddare för den fattiga världen.

I migrationspolitiska sammanhang är australismens ståndpunkter lätta att förutsäga, eftersom migranten representerar syd och det mottagande samhället, till exempel Sverige, representerar nord. Det går per definition inte att kritisera migration (undantaget arbetskraftsinvandring, som kan uppfattas som exploatering). Följaktligen brukar migranten definieras som god (inget fel i det, förvisso) medan det mottagande samhället är fördomsfullt och rasistiskt. Och om man anser att Sverige kanske inte till varje pris måste ha Europas i särklass liberalaste flyktingpolitik blir man ifrågasatt. Alla problem som uppstår i migrations- och integrationsprocessen beror påfallande ofta på de fördomsfulla svenskarna, medan migranterna helst inte ska kritiseras. Men när man vägrar att kritisera en viss grupp och liksom befriar den från ansvar, ja då är frågan om man inte i själva verket hyser en ganska nedlåtande attityd mot denna grupp.

Fast vem omfattas då av australismen? Svaret är att den mer eller mindre genomsyrar nästan hela samhället. Det som har tagits upp här är givetvis populärt inom vänstern, men åtminstone delvis även inom liberala och konservativa kretsar. Det rör sig helt enkelt om en ideologi i tiden. Notera slutligen att det mycket väl kan finnas korn av sanning i australistiska uppfattningar. Grundantagandet, att kolonialismen var förkastlig, är till exempel i princip korrekt. Men när man baserar en hel världsbild på detta antagande blir det lätt schablonmässigt, förutsägbart och helt enkelt felaktigt.

Problemet är att det är kontraproduktivt att definiera hela samhällen eller grupper i samhället som förövare respektive offer. Det låser fast oss i roller som ingen tjänar på i slutändan.

KOMMENTERA ()