Genus är inte bara snicksnack

Genusteori får de flesta liberaler att se rött. Feminismen är en kollektivistisk lära, menar man, som kritiserar människor för sådant de inte kan hjälpa – sådant som är biologiskt betingat. Dessutom är de statskramare som vill lösa alla samhällsproblem med lagar och regler. Individens frihet offras för principen varannan kvinna, eller för att tillfredställa någon politruks smak för siffran 50.

Teorin att våra personligheter endast skulle vara socialt konstruerade, att vårt beteende inte alls bestäms av biologi och hormoner är såklart bara nonsens, och framförs inte heller i vetenskapligt hederliga kretsar.

Givetvis är all denna kritik här bra och riktig, och jag ska inte prata mer om dessa ämnen.

Frågan är dock om vi liberaler inte kastar ut barnet med badvattnet. Låt mig illustrera med en liknelse: för dagen är socialismens trojanska häst ”global warming” – farhågan att vi alla kommer att drunkna om vi inte inför planekonomi. Men även om vi liberaler förstår att planekonomi är ett misslyckat system med en rätt låg rädda-världen-potential, så betyder det ju faktiskt inte att det är helt oproblematiskt att släppa ut för mycket koldioxid. Liberaler bör bemöta miljövänstern med alternativa förslag till lösning på problemet, som teknikutveckling och handel med utsläppsrätter. Att slå bakut och förneka problemet är ingen ”hållbar lösning” (för att parafrasera miljöretoriken).

Något liknande gäller i genusdebatten. I kampen mot hägrande genussocialism, kvotering och individuella föräldraförsäkringar är sunt förnuft och intellektuell hederlighet underordnade värden. Uppfattningen att vi är biologiskt programmerade (”biologismen”) drivs in absurdum, varje tanke på att vi är socialt betingade avvisas med full kraft.

Men är det verkligen vettigt? Det verkar ju inte vara så svårt, trots allt, att hitta ganska bra exempel på skillnader i hur män och kvinnor behandlas i vardagslivet, utan att ta till trendiga postmoderna teorier.

Kvinnlig sexualitet är till exempel fortfarande inte fullt accepterad, kvinnor som lever sexuellt aktiva liv och tar för sig riskerar att bli kallade slampor eller horor. Män slipper sådana invektiv. De blir ryggdunkade och önskas ”god jakt” inför en krogrunda. En man kan dra hem en ny tjej varje lördag på fyllan, men ve den tjej som gör samma sak.

Detta är inte Sverige på 1950-talet utan verkligheten för svenska studenter idag. Jag har iakttagit fenomenet överallt. Till och med i det dekadenta Lund.

Strukturer kan även iakttas under mera vetenskapliga former.

En undersökning gällde spelet hök/duva. Där skulle två personer som inte såg varandra – och endast kände varandra till namnet – välja mellan att ta sju eller tre kronor. Om båda spelarna valde att ta sju eller tre kronor vann ingen något alls. För att få behålla kronorna var den ena tvungen att välja att ta tre kronor och den andre sju.

Resultatet var slående. Kvinnorna valde genomgående att ta tre kronor, medan männen valde att ta sju. Kvinna=duv, man=hök. Speciellt tydligt var detta när paren bestod av man och kvinna. När en man spelade med en annan man, eller en kvinna med en annan kvinna, var utfallet mera slumpmässigt.

Vad vill jag ha sagt? Att vi agerar efter hur vi förväntar oss att andra ska agera. Och att våra förväntningar fortfarande påverkas av traditionella uppfattningar om manligt och kvinnligt. Med andra ord: debattera gärna mot marxist-feministerna, men påstå inte att allt de säger är snicksnack. De har en poäng.

Om man accepterar att vi har ett problem så förväntas man ju också leverera en lösning. Men hur skall vi kunna förändra något här i världen utan att blanda in staten? Frågan säger mycket om samhällsklimatet i Sverige, där civilsamhället inte längre finns på agendan. Vill du ha en vettigare utrikesrapportering? Donera en slant till Dick Erixon. Vill du riva upp lite gamla strukturer? Analysera ditt eget beteende, ägna dig åt lite självrannsakan.

Problem förblir bara olösliga så länge vi vägrar erkänna att de existerar.

KOMMENTERA ()