Brott och straff

Saddam Hussein var inte en typisk arabisk despot. Han var ateist och socialt progressiv, socialist och nationalist (Stalin och Gamal Abdel Nasser var förebilder). Han avskaffade de religiösa domstolarna till förmån för ett västerländskt rättsystem och gjorde det möjligt för kvinnor att få toppjobb inom förvaltning och industri. Under hans styre var Irak det enda landet i Persiska viken utan sharialagstiftning.

Ändå var han den mest fruktade despoten i en region där tyranniet är norm snarare än undantag.

Saddam var besatt av tanken på en arabisk nation med rötter i det uråldriga Mesopotamien och betraktade sig som en arvtagare till Nebuchadrezzar II, den legendariska kungen av Babylon. I själva verket saknade Saddams regim all historisk legitimitet, och han stöddes av endast en liten minoritet av befolkningen. Det enda sättet för honom att behålla makten var genom repressivt våld. Han lät avrätta muslimska ledare för att kväsa etniska och religiösa konflikter och genom att avrätta partikamrater behöll han makten över statsapparaten. Uppror nedkämpades skoningslöst. Otaliga meningsmotståndare torterades eller avrättades.

Listan på förbrytelser är lång. Mer än fem tusen människor dog, och ytterligare tio tusen blev lemlästade, när Saddam lät bomba ett fyrtiotal Kurdiska byar med kemiska vapen 1987. Året därefter genomförde Saddam ytterligare en attack mot kurdiska områden. Då drevs hundratusentals människor på flykt och fler än 180 000 avrättades. 1991 lät Saddam mörda tusentals ”träskaraber” efter ett upprorsförsök. Och Saddams krig i Iran och Kuwait kostade någon dryg miljon människor livet (på senare tid har media har varit noga med att påpeka att USA stödde invasionen av Iran – varför nämner man aldrig att Tyskland och Frankrike också gjorde det?).

Men nu är Saddams regim ett minne blott. Och för några dagar sedan avrättades den gamle despoten, efter ett år av rättegångar.

De internationella protesterna har inte låtit vänta på sig. Nästan hela västvärlden (utom USA) fördömer avrättningen, och igår uppgav Italiens president Romano Prodi att han har för avsikt att verka i FN för ett universellt förbud mot dödsstraffet, med anledning av dödsdomen mot Saddam. I Sverige har en samlad kår av ledarskribenter fördömt avrättningen, liksom utrikesministern och en rad andra makthavare.

De flesta av argumenten är rimliga. Det är tillexempel sant att de hade varit bättre om Saddam hade kunnat ställas till svars för alla sina illgärningar (eller i alla fall de mest fruktansvärda). Nu dömdes han enbart för att ha låtit mörda 148 människor i Dujail, 1982, samt för att vid samma tillfälle ha arresterat och torterat ytterligare fyra hundra människor. Och det är sant att Saddam hade en hel del anhängare, inte minst i Palestina. Så det är möjligt att avrättningen gör Saddam till en martyr och förebild för unga fanatiker, och det är såklart inte önskvärt.

Det finns också rimliga argument mot dödsstraffet i största allmänhet. Fängelsedomar kan upphävas, om det skulle visa sig att man dömt en oskyldig. Det går ju inte med dödsdomar, och därför är de är mindre rättssäkra än fängelsedomar, allt annat lika. Nu är det här argumentet kanske inte giltigt i Saddams fall – han är uppenbart skyldig – men det talar ändå för att dödsstraffet skall vara i princip förbjudet.

Men ett argument mot att avrätta Saddam förstår jag inte: att det skulle bryta mot någon grundläggande moralisk grundsats och därmed vara oförenligt med den ”humanism” som västerländska stater förväntas leva upp till. I ett pressmeddelande skriver till exempel folkpartiets Birgitta Ohlsson och Mikael Persson att ”Dödsstraffet…strider mot rätten till liv, vår allra mest grundläggande mänskliga rättighet.”

Jaha?

Tycker inte Ohlsson och Persson att rätten till frihet är en grundläggande mänsklig rättighet? Och i så fall, hur försvarar de fängelsestraff? Och tycker inte Ohlsson och Persson att äganderätten är en mänsklig rättighet? Och i så fall, hur ser de på böter? Och tycker inte Ohlsson och Persson att det är viktigt att försvara den privata integriteten? Och i så fall, vad anser de om till exempel elektroniska fotbojor?

Jag vill inte vara fånig, men saken är den att Ohlsson och Persson tappat bort en alldeles avgörande aspekt av liberal rättighetsfilosofi. Och eftersom de inte är medvetna om det slår de knut på sig själva.

Den traditionella liberala synen är att människor har rätt till liv, frihet och egendom. Men detta är givetvis rättigheter man måste förtjäna, genom att respektera dem hos andra. Och därför är det fullt legitimt att bötfälla snattare, eller att begränsa rörelsefriheten för hustrumisshandlare, eller att kasta våldtäktsmän i fängelse. Jag har svårt att se varför det inte på samma sätt är legitimt att avrätta en mördare och krigsförbrytare.

Och kom inte dragandes med nått larv om öga för öga och tand för tand. Enligt det mottot förtjänar Saddam att avrättas hundra tusen gånger om. Dessutom är det en grundläggande civilisatorisk princip att straffet skall stå i någon slags proportion till brottet.

Jag säger inte att det var rätt att hänga Saddam. Det finns massor av islamologer och utrikesministrar och ledarskribenter som kan intyga att det inte var det. Men kom inte och påstå att avrättningen stred mot någon grundläggande rätt till liv. Den rätten förbrukade Saddam Hussein för länge sedan.

KOMMENTERA ()