Varför är liberaler så rädda för mamma?

Varför har liberalerna blivit onda och gnälliga, frågar Pontus Schultz i nättidningen Dagens PS (19/11). Har de gamla nyliberalerna i Timbro-högern blivit ärkekonservativa, fortsätter han i sin trendspaning. Han anar en idékris i de liberala tankestugorna, speciellt med tanke på deras ljumt smågnälliga intresse för miljöfrågorna.

Schultz snuddar, utan att riktigt vara medveten om det, vid de svenska liberalernas svagaste punkt: naturen. I den svenska liberala tankegodset finns mest bara kultur, det vill säga individens valfrihet på en marknad. Den otäcka naturen är en biologisk tvångströja som tyvärr alltför ofta lever ett eget liv som ingen marknad eller individ riktigt kan styra. Den svenske liberalen låtsas därför att naturen inte finns. Allt väsentligt är kultur och marknad. Därav kanske det ljumma intresset för miljöfrågorna. Bejakar vi bara globaliseringen och tillväxten kommer allt att lösa sig.

Men det är inte miljönaturen de liberala tankesmederna helst vill tänka bort. Det är människans natur som är det stora problemet. I det rationella, moderna liberala projektet känns det riktigt kusligt att människan är ett däggdjur, vars gener inte skiljer sig så mycket från spenatens. Och att vi inte kan välja bort denna läskiga natur. Jag skulle vilja formulera förnekelsen av människonaturen i en viktig fråga från samtiden:

Varför är liberaler så rädda för mamma?

Det går nämligen en mamma över samtidens catwalk. Hon lämnar ingen oberörd. I Sverige trodde vi länge att vi avskaffat mamma. Men nu går hon igen och skrämmer vettet ur den elit som länge trott sig bestämma över kvinnorna i Sverige. Mest vettskrämda tycks den liberala eliten vara. När mammor visar att de vill vara mammor stämmer inte den liberala jämställdhetsutopi, som säger att moderskapet är ett dåligt val, en kvinnofälla. Kvinnoindividen ska befrias från kvinnonaturens egen tvångströja, det vill säga barnafödandet. Moderskapet ska kunna väljas bort genom abort och preventivmedel eller överlåtas på någon annan till exempel papporna eller dagis. Först då blir kvinnan fri, det vill säga hon kan leva som en man.

Men inga av dagens mammor tycks lyssna på de feministiska liberalerna längre. Ingen tycks lyssna på feminister överhuvudtaget. Gudrun Schymans Fi fick inte ens en procent av rösterna i valet.

Det är som om Simone de Beauvoirs och Alva Myrdals mamma-varningar aldrig existerat. Få kvinnor grubblar idag om kvinnofällan och den strukturella underordningen. Två av tre svenska karriärkvinnor vill ta time-out och vara hemma med barnen. Bara några få procent vill dela föräldraledigheten. Kändismammor poserar med sina barn i glassiga tidningar som heter Mama och Family Living. Hemmafrun-är-tillbaka-reportagen duggar tätt.

Som ett spöke från 50-talet går mamma runt och skrämmer vettet ur kulturmedieeliten. Visst skriver och pratar de om mamma, sånt vill ju konsumenterna ha, men under ytan surar och muttrar de. Hur blev det så här? Vad gjorde vi för fel?

Det stora felet är att den utopiska radikalfeminismen kom att dominera alla politiska ideologier under andra hälften av 1900-talet. Den utgick ifrån att könen i grunden är och bör vara lika och att politiken kan undanröja de könsskillnader och den könsmaktsordning som män sades ha skapat för att förtrycka kvinnor. Människonaturens yttersta ojämlikhet, att bara kvinnor kan föda barn, upplevdes som en grym kränkning av våra mänskliga rättigheter. Moderskapet blev en biologisk fotboja som vi skulle befrias från. Ingen märkte, eller ville märka, att forskningen om människans gener och hjärna i princip omkullkastat feminismens alla grundidéer. Att kvinnor föds till kvinnor och inte bara ”blir” kvinnor, är självklart för alla gen- och hjärnforskare och de flesta vettiga människor idag, men fortfarande inte för många inom den politiska eliten i Sverige. Tanken att våra gener och hjärnor bestämmer könet och könsrollen är för dem en biologistisk högertanke och därför en osvensk tanke. Nej, i Sverige är könet en social konstruktion, som kan konstrueras om ifall man vill det. Och det vill eliten. Att leka Gud är stort inom den politiska klassen i Sverige. Här tror man benhårt på att pappor kan bli mammor om vi tvingar dem till det genom kvotering eller lockar med jämställdhetsbonus. Politiken kan skapa en ny människa, som är befriad från sin natur. Sånt tror även förnuftiga liberaler, fast de borde veta bättre.

Men det mest kontroversiella är att forskarna nu bekräftat hur viktig mamma är för hjärnans utveckling. Under fosterstadiet och framförallt våra första år formas de vikiga delar av hjärnan som gör oss till människor. Vår förmåga att känna empati och kärlek grundläggs under den spädbarnstid då vi ammas och vårdas av våra mammor. Nyblivna mammor har starka biologiska/psykologiska band till sina små barn; ett fenomen som forskarna kallar anknytning (”attachment”). Det är en urgammal intuitiv, folklig kunskap som nu bekräftas. Folket har förenat sig med forskarna om mammamänniskonaturen.

Dagens mammor kan nu stolt visa sin moderlighet. Mamma-trenden är ett uttryck för att stora värderingsförändringar till stor del beror på ny kunskap, som numera snabbt sprids via mediernas populärvetenskapliga utbud.

Här borde moderna liberaler ha hängt med och förstått att anpassa ideologin till nya fakta. En sann liberal borde inse att all kultur härstammar från naturen. För att bli starka, fria individer måste vi bottna i vår människonatur, som varken är höger eller vänster. Men icke. Om den ideologiska kartan inte stämmer med naturen, då gäller kartan, resonerar de.

Mamma är fortfarande en högerbiologistisk fotboja och kvinnofälla. Punkt slut. Den nya kunskapen om mamma skrämmer fortfarande många liberaler.

Senast kunde vi läsa hur föräldraledige liberalen PM Nilsson, Expressens politiske chefredaktör, våndas inför människonaturen (Expressen 26/11). Å ena sidan anar han motvilligt att kvinnor och män är olika; kanske, kanske finns det en människonatur; kanske, kanske är de små barnen viktigare än jobbet för många kvinnor (fast så tycker ju kamraterna på SvD och de kan ju inte ha rätt). Å andra sidan är det ju flest kvinnor som väljer (läs: tvingas) att vara föräldralediga (läs: gå i kvinnofällan) och därför också hindras att göra karriär, gå på bio, umgås med kompisar osv. Han landar i att lösningen är kvotering av föräldraledigheten, en mycket oliberal, utopistisk, i princip socialistisk ståndpunkt. Staten måste bestämma hur människan ska vara och leva, annars väljer vi fel, eftersom vi påverkas av vår natur. Om svenska kvinnor inte vill bli befriade från sin mammamänniskonatur, ska de tvingas till det. Människonaturen har förvandlats till vår tids högerspöke, som liberalismen (och socialismen) är i krig med. Rädslan för mamma är så stor att den kan göra en liberal till en ofrivillig socialist.

KOMMENTERA ()