Irak, inte utan ljusglimtar

Det är omöjligt att inte bli dyster över nyhetsflödet från Irak. Ständigt dessa rapporter om nya bombdåd, kidnappningar och skottlossning. Men man får inte glömma att det finns andra platser på vår jord där våldet är ännu grymmare, som i Darfur. Livsvillkoren i Irak, vid sidan om våldet, förbättras kontinuerligt med fler sjukhus, bättre tillgång på el och vatten, bättre avlopp, medan villkoren ständigt försämras i Darfur. Men om Darfur rapporterar massmedierna sparsamt. Varför? Det enkla svaret är att där handlar det om afrikaner och, framför allt, våldet i Darfur kan medierna kan inte skuldbelägga USA för.

Så illa fungerar mediebranschen, tyvärr. Nyhetsprioriteringen styrs av en politisk agenda, inte av objektiv bedömning av vad som är nyheter.

Därför är det befriande att ta del av de skarpa och avvikande röster som trots allt finns i nyhetsflödet. En sådan är Charles Krauthammer, kolumnist i Washington Post. I sin senaste kolumn, ”Can the Iraqis Keep Their Republic?” (17/11), påminner han om syftet med invasionen av Irak: ”att avsätta Saddam och ersätta hans mördarregim med en suverän demokratisk regering”.

Är inte det en nobel målsättning? Jag anser det. Alla som har kritiska synpunkter på händelseutvecklingen bör först svara på frågan om de delar denna målsättning eller inte. Om de inte delar den, vad är då skillnaden mellan att Saddam mördar irakier eller att de dödas i sekteristiska strider?

I tidskriften Neo (nr 6/2006) skriver irakiske tandläkaren och bloggaren Muhammed Fadil om livet i Bagdad före diktatorns fall:

Jag förstår att situationen kan ha verkat lugn och stabil för en västerländsk betraktare, men det var inte så den framstod från insidan av Saddams fängelsestat.

Denna verklighet förnekar kritikerna av Irakinvasionen. Man blundar - och därmed föraktar - massgravarna som utgör brutala monumenten över Saddams regim. De tar därmed inte avstånd från våld, bara det våld som ersatt det föregående. Men det föregående våldet handlade om att upprätthålla förtrycket, medan det nuvarande våldet är en kamp för och emot demokrati och frihet. Vilket våld kan därmed sägas vara berättigat och vilket är det inte? Medan Irakkrigets motståndare inte hade något emot våld i förtryckets intresse, har jag som stöder Irakinvasionen mindre emot våld i kampen för att upprätta demokrati.

Visst finns en moralisk skillnad i dessa synsätt på våld?

Den som uttryckt villkoren i Irak på det mest avskalade sättet är Adam Brodsky i New York Post, ”Iraq: A mess, but so what?” (12/11). Han konstaterar att de tre tusen amerikaner som dött i Iraq under 3,5 år är en tragedi, men ”så många amerikaner dör i alkoholrelaterade bilolyckor var 20:e dag”. Och Brodsky fortsätter:

Ja, kriget kostar tiotals, kanske hundratals miljarder dollar. Men Amerikas tillväxt ger 13.000 miljarder dollar om året.

Faktum är att alla seriösa insatser för att motverka terrorism kommer att vara dyra. Nu råkar det vara så att terroristerna finns i Mellanöstern, särskilt i Irak. Antingen tar vi striden mot dom där - i 50 år om så krävs - eller så gör vi det inte. Och då kan striden uppstå någon annanstans.

Men de irakiska dödstalen? Självklart är de också tragiska. Men om ”sekteristiskt våld” betyder att antiamerikanska shiiter dödar antiamerikanska sunniter, och vice versa, hur mycket sömn behöver amerikaner förlora över Bushs ”misslyckande”? Det må låta kallt, men mördarna är fria att sluta begå sina våldshandlingar när som helst.

Det enda Amerika borde oroa sig för beträffande Irak är att dra sig tillbaka för tidigt och därmed moraliskt förstärka terroristerna. Bortsett från det, påverkas vi betydligt mer av den ekonomiska utvecklingen och andra inrikesfrågor.

Kyligt? Javisst. Men det ligger en hel del sanning i denna analys av Brodsky. Ett skarpsinne som fattas även hos de bästa av vänstermediernas talesmän, som Fareed Zakaria i Newsweek. I artikeln “The question of boots on the ground is critical to any progress” (20/11) skriver han:

[Frånvaron] av en regional strategi har gjort Irak öppet för de mest oansvariga instinkter hos landets grannar. Iran och Syrien har hjälpt till att underblåsa våldet i Irak. Saudiarabiska grupper har finansierat sunnimiliser. Ingen av de omkringliggande nationerna skulle vinna på att Irak faktiskt kollapsade, vilket kan sprida oroligheterna, sätta fart på territoriella konflikter och flyktingströmmar till grannländerna. Baker-Hamilton-kommissionen kan förväntas rekommendera en större regional insats.

Vänta lite! Varför skulle Iran med fler först destabilisera Irak om de inte sedan vill se landet kollapsa? Innehåller inte detta stycke en självmotsägelse? Begriper Iran med fler bara att de är kontraproduktiva om Amerika säger det till dom vid en förhandling? Skulle de inte begripa det på egen hand? Vi kan anse att Iran, Syrien och Saudiarabien handlar fel, men att de skulle vara idioter som måste få konsekvenserna av egna handlingar skrivna på näsan, tror jag definitivt inte på. (Låter lite kolonialt, eller hur? Araber skulle vara så dumma i huvudet att vi i väst måste tala om för dom att deras våld är skadligt.)

Redigare i tankarna är Krauthammer som slår fast att den demokratiskt valda regeringen i Irak har misslyckats. ”Men problemet här är Iraks speciella politiska kultur, våldtagen och ruinerad under 30 år av Saddams förtryck.” Exakt. Återigen är det ett faktum som antikrigsopinionen vägrar ta in. Krauthammer fortsätter:

Det som fanns kvar [vid invasionen] var en social öken, där förtroenden och god vilja saknades och där det humankapital som krävs för en demokratisk regering fattades. Allt som fanns kvar för varje individuell irakier att stödja sig på var moskén, klanen och milisen. I detta tidiga skede av en demokratisk utveckling är Iraks nationella medvetande fortfarande för svagt och kulturen av kompromisser för outvecklat för att producera en effektiv regering som kan erhålla brett folkligt stöd.

Krauthammer ser dock en ljusning i att också den shiitiska fronten håller på att falla samman. Det är denna samling under premiärministern al-Maliki som inte satt stopp för det sekteristiska våldet. Om Maliki faller kan ett nytt försök göras att skapa en koalition av sekulära shiiter, kurder och sunniter. Krauthammer menar att en stark irakisk regering är kravet för att nå målet om en demokratisk utveckling i Irak.

Ja, jag tror hoppet ligger i att inte ens shiiterna kan samsas - just av den brist på humankapital som är resultatet av 30 års brutalt förtryck. Det betyder att det inte kan bli något reguljärt inbördeskrig utefter två, tre huvudfronter. Det handlar definitionsmässigt om större gängstrider, som visserligen dödar många, men som inte leder någon vart alls. Till slut måste en tillräckligt stor majoritet i irakiska folket tröttna. Och se till att få stopp på våldet.

KOMMENTERA ()