Alternativ i klimatdebatten

För en tid sedan var jag på en bokpresentation av James Martins (rik futurist som grundat bl.a. Future of Humanity Institutet i Oxford) bok The Meaning of the 21st Century. Han presenterade en syn på klimatfrågan som överrensstämde med den dominerande synen. Han gjorde också något ovanligt: dels pekade han på möjliga lösningar, och dels påpekade han att
även rejäla klimatförändringar inte är jordens undergång.

James Martins påpekande om att klimatet inte är allt förvånade verkligen publiken. Nog citerar Martin gärna högst suspekta teorier från klimatforskaren James Lovelock om hur globalt fel allt håller på att gå. Men mitt i beskrivningen av smältande Grönlandsisar och tappade golfströmmar så skissade han glatt ett scenario om 2100-talets kulturella renässans i de hypermoderna storstäderna i Sibiriens grönskande inland. För som Martin påpekade, är klimatförändringar bara en trend, och det finns många andra som kommer att interagera. Det är faktiskt inte orimligt att anta att stigande globala levnadsstandarder kan leda till "eco affluence" även om klimatet förändras. Den här sortens samtidigt bra och dåliga framtider är något som helt och hållet saknas i klimatdebatten.

Det är faktiskt något skumt med hur övervägande negativt klimatförändringar framställs som i samhällsdebatten. Ingen förändring åt något håll brukar vara enbart dålig. Men det som framhålls systematiskt är just minussidorna, och att studera eventuella plussidor verkar inte vara populärt. Samtidigt är många av minussidorna högst suspekta. Det finns till exempel inget stöd för att klimatförändringar skulle leda till större utbrott av epidemier eller att tropiska sjukdomar sprider sig norröver - det är helt en fråga om fattigdom och sjukvårdssystem, inte klimat.

Det andra ovanliga var som sagt att påpeka att det finns många sorters lösningar. Martin påpekade att Al Gores film ”En obekväm sanning” var full med klimatlitania men väldigt fri från effektiva förslag till lösningar. Orsaken är att de flesta lösningar är politiskt genomförbara idag. En av de enklaste skulle vara att ta bort alla subventioner på bilar och olja - vilket varken USA eller EU någonsin skulle göra. Att belägga Grönlands is med vit plast för att kyla den är förmodligen fullt genomförbart till en kostnad av några tiotal miljarder, och hyfsat politiskt rimligt eftersom området är heldanskt - men geoteknik är ju anatema för hela klimatrörelsen. En bra tanke som nämndes som nog nästan är genomförbar vore att få Kina att ändra sitt officiella mål att varje kines ska ha bil till varje kines ska ha en icke-bensindriven bil. Plötsligt finns där en stor marknad att utveckla vettig vätgasdrift för och gott om pengar.

Det stora problemet är att man slutit debatten för tidigt. Det finns bara en acceptabel vetenskaplig linje, det finns bara en lösning.

Normalt sker detta vetenskapssociologiskt efter att en vetenskaplig debatt avslutats - man söker avslut, och man skriver om historien så att den leder rätt spikrakt fram till den accepterade slutsatsen. Sidospåren och de förlorande teorierna blir kuriosa eller anses ha varit ”uppenbart fel redan från början”. Men klimatfrågan är inte en avslutad vetenskaplig debatt, den är i högsta grad livaktig. Då man på ett tidigt stadium hamnade i tänkandet ”Något Måste Göras Fort!” blev vetenskapen politiserad. Nu avkrävs tvärsäker konsensus som ska driva politisk handling (rätt sorts slutsatser belönas dessutom med mer forskningspengar och inflytande), man hävdar sig ha nått avslut redan - och personer som ifrågasätter och kommer med ”fel" slutsatser utesluts i hög grad. Det här blir lätt dålig vetenskap.

När forskare kontaktar rektorn för KTH och kräver att han ställer in en klimatkonferens för att den tillåter kritiska forskare att presentera sina resultat, då handlar det inte längre om vetenskap.

Att Scientific American nyligen ondgjorde sig över att Wall Street Journals ledarsida inte ställde sig bakom konsensus var verkligen att kasta sten i glashus. Scientific American har också en politisk vinkling på ledarplats sedan årtionden tillbaka. Inget fel på att ha en åsikt, men man ska inte låtsas stå för den neutrala vetenskapen.

Science publicerade för två år sen en liten essä som argumenterade att den vetenskapliga konsensusen om människans roll i klimatet nu är total, baserat på en litteraturstudie gjord av en icke-klimatolog som sedermera visade sig vara totalt felaktig. Men eftersom den kom fram till "rätt" slutsats hamnade den i Science utan djupare granskning. Om några år när man kan börja värdera forskningen mer neutralt kommer en massa av det som skrivs idag att hamna i kategorin patologisk forskning. Vilket naturligtvis inte hjälper till det minsta i den egentliga klimatfrågan: hur skall vi se till att klimatet har minsta möjliga negativa effekt för människorna.

Klimatdebatten präglas av vad etikerna Nick Bostrom och Toby Ord kallat ”irrational status quo bias”, ett psykologiskt motstånd mot förändring som yttrar sig i att man hittar på rationaliseringar för varför man inte bör göra något åt ett visst problem. Det finns i ärlighetens namn nog en massa ”status quo bias” hos de som inte tror vi behöver göra något åt klimatet, men det finns i högsta grad också hos de som menar att vi tvärt om ”måste göra något”. Hos dem blir nämligen lösningar där åtgärden är att sluta med någon handling mer acceptabel än lösningar där åtgärden är att börja göra något. Det är förvånande att se hur stora delar av miljörörelsen sluter upp bakom Kyotoprotokollet samtidigt som man är emot kärnkraft. Och vi ska inte tala om geoteknik - plötsligt finns där massor med argument om hur vi inte förstår klimatet väl nog för att blanda oss i det, samtidigt som man stunden innan argumenterade att vi förstår klimatet såpass bra att vi måste ha Kyoto.

Ingenjörskonst på global skala diskuterades före FN:s toppmöte i Kyoto 1997, men eliminerades helt från diskussionerna som en möjlig lösning just på grund av detta paradoxala argument. Utsläppsreduktion blev den enda lösningen. Men om man verkligen litar på klimatmodellerna bör man ju vidta åtgärder mot vetefält med låg albedo och höja flygplanens svavelutsläpp! Efter attentatet mot World Trade Center så stängde man av flygtrafiken vilket ledde till att flygplanen inte släppte ut kondensationsstrimmor. Det sänkte instrålningen med 1% och kylde ned klimatet mer än något trodde möjligt.

Många av extremerna i klimatmodellerna beror faktiskt inte på dålig naturvetenskap utan dålig nationalekonomi. Man plockar in oerhört naiva koldioxidproduktionskurvor och gör ingen analys av samspelet klimatekonomi. Vilket naturligtvis är oerhört svårt, men om man verkligen vill hävda sig göra en vetenskaplig modell måste man åtminstone erkänna det. I verkligheten kan man aldrig separera klimat, ekonomi, teknik, politik och kultur. Försök att förutsäga framtiden som bara tar med ett element blir fel och automatiskt vinklade. Och för att finna bra lösningar på problem behöver man hitta samspel mellan dessa.

KOMMENTERA ()