I skuggan av Reinfelteriet växer en ny borgerlighet fram

Det verkar som om liberalismens intellektuella har tröttnat på att älta gamla dogmer. Gamla trossatser revideras och nya anfallsvinklar prövas. Kort sagt, det rör sig inom den svenska borgerligheten.

Det handlar inte om en renässans för Gordon Gekko och 80-talets yuppieliberalism. Centerpartiets nyfunna radikalism lovar gott inför framtiden, men Fredrick Federley är ett unikum. En snabb blick i centerstudenternas tidskrift Rådslag bekräftar det.

Inte heller talar jag om en rörelse mot mitten. Moderaternas kursändring är snarare ett symtom på den gamla borgerlighetens sönderfall, på hur högern valde bort en bakåtblickande melankoli för en nästan lika hopplös resignation inför den socialdemokratiska hegemonin. Någonting helt annat är på gång. Vi märker det mest på tonläget än så länge, men i skuggan av Reinfelteriet håller en ny borgerlig ideologi på att växa fram.

Den nya borgerligheten hämtar sin näring ur ett förändrat samhällsklimat, en ökande andlighet, ett växande historieintresse (ett växande antal historiska tidskrifter är ett tecken på det), en tilltagande småborgerlighet, ett sökande efter en nationell identitet i globaliseringens tidevarv. Över lag ser vi hur 40-talisternas strypgrepp om kulturen mjuknar, hur 1968 års idéer fasas ut. Sverige håller på att normaliseras. Kulturelitens nervösa krav på en ny kulturradikalism är bevis nog.

Några tecken i tiden: liberalismen ifrågasätts inifrån samtidigt som intresset för konservativa och kommunitära idéer växer; individualismen tonas ner medan familjen och vikten av ett levande civilsamhälle betonas; abstrakta kontraktsteorier överges till förmån för en mer organisk samhällssyn; moral och värderingar ersätter ekonomismen som det dominerande angreppssättet.

På 1800-talet noterade Alex de Tocqueville hur det civila samhället, som fungerar som en buffert mellan stat och individ, hotades av en tilltagande individualism. När upplysningsandan raserat allt det som ger stabilitet och trygghet åt människan kommer hon att söka dessa värden i staten istället.

Den nya borgerligheten tar avstamp i denna insikt, samt det stora misslyckande för den frihetliga rörelsen som världens högsta skattetryck innebär. I Sverige har de Tocquevilles mörka profetia besannats, om en mjuk totalitarism som kväver människan med sin klumpiga välvilja. Sverige är också ett av världens mest sekulära och socialt liberala länder (och förmodligen det enda land där det betraktas som ett problem att somliga känner sig förpliktigade att ta hand om sina åldrande föräldrar). Stockholm är den stad i världen med störst andel singlar.

Johan Hakelius hade rätt när han beskrev moderaterna under Bo Lundgren som ett parti för storstädernas kosmopolitiska överklass (därmed glastaket på 25% eller så). Fredrik Reinfeldt vet att nyliberalismen saknar viktiga ingredienser för att tilltala de breda massorna. Han har insett att en borgerlig politik också måste förhålla sig till de värden som inte kan produceras på en marknad. Men i jakten på dessa värden har han inte visat prov på särskilt mycket fantasi. Istället har han svalt den socialdemokratiska modellen med hull och hår. I hans värld är fortfarande motsatsparet stat och individ samhällets grundläggande storheter.

Men den som letar efter gemenskap i staten letar på fel ställe. Den nya borgerligheten vet det, och undviker därför utflykter vänsterut.

I nyliberala kretsar växer oron för en konservativ förnyelse. Som motdrag lanserar man en värdeliberalism på aristotelisk grund (oftast en förtäckt Objektivism), som man hoppas bättre skall leva upp till samtidens krav.

Det är ett missriktat försök. För det första är oron obefogad. Den nya borgerligheten behöver inte vara konservativ i en strikt bemärkelse, utan trivs bra med en liberal grundsyn i många frågor. För det andra är neoaristotelismen logiskt osammanhängande utan den teleologiska världssyn Aristoteles själv omfattade, men som för länge sedan förkastats av vetenskapen.
Nyliberalerna gör därför bäst i att möta den nya borgerligheten halvvägs. Värdegemenskapen är större än vad man tror.

Borgerlighetens förnyelse är än så länge bara några ringar på vattenytan. Men fröet som föll håller på att slå rot i sjöbottnen. Rätt som det är har ringarna kanske växt till en svallvåg. Jag inväntar den dagen med stor tillförsikt.

KOMMENTERA ()