Senaste numret

Nummer: 118
Vecka: 48

förra numret

Nummer: 117
Vecka: 47

Statlig utbildning - en motsägelse?

Som du vet sade dr Stadler en gång att första ordet i ”fri forskning” var överflödigt. För min del säger jag bara att ”statlig vetenskaplig forskning” är en motsägelse.
– sid. 400, Och världen skälvde.

Orden kommer från den unge romanfiguren och fysikern Quentin Daniels, i Ayn Rands Och världen skälvde. Det han anspelar på är statens forskningsinstitut - ett utbildningsmedel i statens tjänst. Vad han förstod berör även det svenska skolsystemet. Han insåg hur en stat omöjligt kan vara objektiv, och hur omöjligt det är att en stat ska få bestämma forskningens syfte och mål. Jag, talar om ett statligt utbildningsinstitut, vårt skolverk, som använder undervisningen för att forma oss till goda samhällsmedborgare, präglade av det samhälle vi lever i, och styrda av de värderingar som råder där.

I nio år har jag fostrats i ett skolsystem där det ges kurser om socialt ansvar, rättvis fördelning och gemensamma strävande. Ämnet är samhällskunskap. Värden som hyllas är uppoffringens dygd, osjälviskheten och tron om att man kan få allt av inget, att man kan få välfärd med skatter. Ayn Rand såg problemet med utbildning i den form den fått och låter sin romanfigur Fransisco D'Anconia uttrycka detta när han säger: ”En nation som en gång levde enligt läran att storhet uppnås genom produktion, undervisas nu om att den uppnås genom utarmning.” (sid. 524)

Det går att kartlägga stora delar av det svenska skolsystemet enbart genom moral- och citatexempel från Ayn Rands Och världen skälvde. Ändå är Sveriges Dr Pritchett, Dr Ferris och Dr Stadler delaktiga i den politiska processen (propagandan) på ett annat sätt än Ayn Rands karaktärer. Genom sitt tysta medgivande. De svenska lärarna, bundna vid sina ämnesmål, framför en ytterst ensidig röst till skolungdomarna. De gör det utan att protestera och blir därmed marionettdockor för en utbildning i statens namn.

Quentin Daniels inser hur det som Dr Robert Stadler vill befria vetenskapen ifrån - ”dollarns diktat” - i själva verket är dess högsta uppsåt. Han inser att befrielse från vinstintresset enbart kan leda till att pengar utdelas efter behov, inte efter resultat. Denna princip kan han inte acceptera. På samma sätt håller idag staten de kommunala skolorna under armarna. Det handlar inte om att erbjuda bästa service till lägsta pris, utan om att garantera välfärden.

I Och världen skälvde möter vi statens forskningsinstitut, som efter införandet av direktiv 10-289 får monopol på all forskning och utbildning på högre nivå. I Sverige finner vi detta monopol redan på grundskolenivå. Vi finner ett av staten monopoliserat utbildningssystem där allt som lärs ut indirekt är bestämt genom regeringsbeslut. Ett utbildningssystem där konkurrensen består av friskolor som, med sämre ekonomiska villkor, måste följa samma direktiv som de kommunala skolorna.

En del av motståndet kring friskolor ligger i det ideologiska avståndstagandet till vinstintresse. Friskolorna har ingen kommun som kan täcka underskott och måste därför effektivisera sin verksamhet. Om de gör en vinst vill staten nu bestämma att det inte är tillåtet. Ayn Rand såg redan 1957 vad detta resonemang skulle leda till: ”Det [statens forskningsinstitut] gäller staten. Dessutom drivs det inte i vinstintresse. Det räcker gott och väl för att ta hand om hela den vetenskapliga utvecklingen.” (sid. 570).

Förslaget om att ersätta geografi med hållbart samhälle styrker min tes för hur statligt inflytande påverkar utbildningen. Likväl som man använder Statens forskningsinstitut och Dr Stadlers goda namn för att föra fram sin politik i Och världen skälvde har politikerna insett skolans betydande roll för att framföra, och rättfärdiga, politiska handlanden. Att ersätta ett faktabaserat ämne som geografi med hållbart samhälle, ett politiskt övergripande mål för samhällsutveckling, gör oss inte till självständiga och objektivt tänkande individer utan ett kollektiv som dansar efter statens pipa, utan att tänka och ifrågasätta¹.

Statens forskningsinstitut är Dr Stadlers vision i Ayn Rands Och världen skälvde och en realitet med dagens svenska skolsystem. Ett statligt utbildningsmonopol befriat från ”opraktiska idealister” och ”dollarns diktat”, som istället bär statens moralkod. Det är underligt att opinionen ännu inte uttryckt sin skepsis kring prioriteringen av Samhällskunskapen i utbildningen - som i ett internationellt perspektiv får oproportionerligt stort utrymme. Statliga beslut och visioner får samma genomslag i Sverige som när Dr Stadler ger sitt stöd till Statens forskningsinstitut. Då får vi också låta ”de som överlämnar sina barns intellekt till honom – få precis vad de begär” (sid.784): ”Samhällskunskapsämnet levandegör och förklarar hur människor formar och formas av sina samhällen och organiserar sig för att uppnå gemensamma mål.” (Samhällskunskapsmålen för åk 9)

I Sovkupé A, vagn nr 1 låg en professor i sociologi. Han lärde ut att individuell förmåga saknar betydelse och att individuell strävan är meningslös att individuellt samvete är en onödig lyx, att det inte finns något individuellt intellekt, någon individuell karaktär eller framgång; alla framsteg uppnås kollektivt, och att det är massan och inte den enskilda människan som räknas. (sid. 634)

Talet om gemensamma strävanden uppkommer kring de flesta samhällsproblem som vi tacklas med idag. Tydligast framgår detta när man talar om ett hållbart samhälle. Det hävdas att vi påverkar vår jord negativt, att vi exploaterar naturen och bidrar till växthuseffekten - men att inget är en enskild verkan utan en kollektiv handling. Därför är det bara genom att arbeta i kollektivet som vi kan nå framgång. Vad en människa gör spelar egentligen ingen roll, så länge hon inte motarbetar kollektivets strävanden. Denna felaktiga moralkod känner vi igen från Ayn Rands Och världen skälvde.

Majoritetsprincipen skall vi, enligt styrdokumenten, redan från vårt femte skolår känna till och acceptera, för ett ”deltagande i en demokratisk beslutsprocess”. Eleven skall ”känna till de grundläggande demokratiska principer som vårt samhälle vilar på och kunna delta i en demokratisk beslutsprocess”. En beslutsprocess som grundar sig på att majoriteten vinner. Den enskilda människan får stå tillbaka för massans vilja. Rand uttrycker det genom sin beskrivning av en äldre lärarinna: ”Hon hade använt sitt liv till att förvandla klass efter klass av försvarslösa barn till ömkliga fegisar genom att lära dem att majoritetens vilja är det som avgör vad som är gott eller ont, att en majoritet kan göra vad den behagar, att de inte fick försöka stärka sin egen personlighet utan måste göra som alla andra." (sid. 634)

Det kan tyckes hårt att uttrycka denna kritik mot det svenska skolsystemet, tyvärr finner vi alltför ofta dessa tendenser hos dagens lärare. I klassrumsdiskussioner är alltid majoritetens åsikt den rätta, majoritetens handlande det som styr klassrumshierarkin och majoriteten/ medelmåttan den som uppmärksammas och belönas av läraren.


I skolan hade Wesley varit en av de sämsta eleverna och intensivt avundats dem som var bäst. Universitet lärde honom att de inte alls var avundsvärda. (sid. 564-565)

Tyvärr bär det svenska skolsystemet på en rädsla för begåvade elevers förmåga. Eller en ignorans över att deras sökande efter kunskap bör stöttas på samma vis som de obegåvades.

I Sovkupé A, vagn nr 16 reste en världsförbättrare som hade sagt: ”begåvade människor? Jag bryr mig inte om de råkar illa ut. De måste klämmas åt för att vi skall kunna hjälpa de obegåvade. Uppriktigt sagt bryr jag mig inte om det är rättvist eller inte. Jag kan stolt säga att jag struntar i om man behandlar de kompetenta orättvist det är fråga om barmhärtighet mot de behövande. (sid. 634)

Popularitet, och förhållandet mellan eleverna i den svenska skolan är ett intressant fenomen. Något som huvudpersonen Dagny Taggart sätter ord på i sin berättelse, och samtidigt finner en förklaring till: ”Jo, jag har aldrig varit populär i skolan och jag har aldrig brytt mig om det, men nu har jag kommit på orsaken. Den är alldeles otrolig. De tycker illa om mig inte därför att jag är dålig på att göra saker utan för att jag gör dem bra. De tycker illa om mig för att jag alltid har de högsta betygen i klassen.” (sid. 114)

Dr Stadler benämner denna karaktärsform som ”en andra klassens begåvning”, tyvärr är även de begåvade eleverna ofta av denna art.

Miss Taggart, vet du vad som utmärker en andra klassens begåvning? Det är bitterhet över andras framgångar. Dessa lättstötta medelmåttor som sitter och skälver av rädsla att någon annans resultat skall visa sig bättre än deras. (sid. 377-378)

Det finns flera tendenser inom det svenska skolsystemet, framförallt kring elevernas karaktär, som är lätta att återfinna hos karaktärer presenterade i Och världen skälvde. En tendens som är alltmer accepterad är undanflykten och bortförklaringens lag. Har man bara tillräckligt goda skäl och en stark ton av självrättfärdighet kan man styra provresultat och läxors inlämningsdatum efter eget behov. Detta är något som eleverna kommer plocka med sig till arbetslivet.

En ung man med ett permanent uttryck av förnärmelse och uppkäftighet kom springande mot dem och ropade. ”Jag kunde inte hjälpa det, Mr Rearden!” och kastade sig in i en ström av förklaringar. Rearden vände honom ryggen. Det var den man som hade till uppgift att bevaka trycket i masugnen, en ung man som nyss lämnat universitetet. (sid. 482)


”En är lärare i ekonomi som inte kunde få arbete någon annanstans därför att han lärde ut att man inte kan konsumera mer än man producerar – en är professor i historia som inte kunde få arbete därför att han lärde ut att det inte var folk i slummen som byggde upp detta landet – och en är professor i psykiatri som inte kunde få jobb för han lärde ut att människan har förmåga att tänka.” (sid. 751) Den fjärde var lärare fram till den dag då objektivitetens värde inte längre framhävdes i de kursmål han hade blivit ombedd att undervisa om.

”Och vem har de överlämnat våra universitet till?”
”Till dem de vill ha därnere.”
(sid .752)

Ofta frågar jag mig vart intellektets lärare har tagit vägen. Jag tröstar mig med att de arbetar hos Dick McNamara i Galts klyfta och tjänar sitt uppehälle värdigare än de någonsin skulle kunna göra ”här nere”. Intelligensen överlever även ett skolsystem utan dem - dess låga går inte att släcka - men medelmåttan vägrar erkänna lärarens betydelse för hans utveckling och så länge detta landets statliga utbildningsinstitut drivs av medelmåttor kommer intellektets lärare vara i strejk.


”Inte mot dig, inte mot något barn som såg ut som du när det såg mot framtiden, inte någon människa som hade dina ambitioner och var kapabelt att uppleva ett ögonblick av stolt, skuldfri, jublande medvetenhet om att vara levande” (sid. 801) skulle jag kunna överlämna till detta skolsystem utan ett vapen. OBJEKTIVITETEN.

Hur vore det med en skola där vi införde objektivitet till alla skolans ämnen? Även samhällskunskapen. Hur vore det om vi ersatte den med filosofi? Om vi oberoende av statens moralkod kunde studera olika tänkare, och utifrån vårt eget förnuft reflektera och i klassrumsform föra diskussioner. Där majoritetens åsikt inte styrde vad som var rätt och fel. Vore inte detta ett framsteg för den svenska skolan? Att när man studerar rättvisa både läsa Ayn Rand och Karl Marx? Hur kan vi någonsin lära oss att vara objektiva om staten är ansvarig för utbildningen? Staten är ingen objektiv kraft, den drivs av politiskt maktsökande. Låt oss bekämpa den med vad vi står för och vad vi hyllar som utbildningens högsta värde – objektiviteten.

---

1) Lyckligtvis gick förslaget om att ersätta geografi med hållbart samhälle inte igenom. En respit för oss som försöker hävda objektivitetens värde i utbildningen.

KOMMENTERA ()