Varför är socialismen vid liv ?

Efter Sovjetunionens fall 1991 borde socialismen rimligtvis vara död som alternativt samhällssystem. Men den finns kvar vid makten i Sverige och Norge. I Sydamerika existerar regimer ledda av marxister som Morales i Bolivia, Chavez i Venezuela och kommunisten Castro på Kuba. Är inte socialismen fullständigt diskriminerad?

Vad som gjorde Georges Sorel, fransman och ursprungligen socialist, så avskydd av vänstern var att han föreslog att det fanns en socialistisk myt som gjorde slarvsylta av Karl Marx såkallade vetenskapliga socialism. Normalt älskar socialister sina myter, drömpalatsen. Man skulle inte, enligt Marx, behöva ta makten med våld. Kapitalismen skulle kollapsa av egen kraft. Liksom det feodala systemet före kapitalismen.

Men vad var då revolutionärens roll? Det skulle vara kontraproduktivt att göra revolution innan kapitalismen självdog. Sorel hävdade dock att rationellt socialistiskt tänkande var moget för sophögen. I stället skulle man lita på vad fransmannen kallade ”mytens makt”. Han misstänkte att socialismen helt enkelt inte fungerade. Efter varje misslyckande är det dags att försöka igen. Socialisterna lyckas ännu i det tjugoförsta århundradet inte förstå att det inte finns någon lösning. Bara genom att vägra att acceptera socialismens misslyckande kan man bli en sann revolutionär. Den socialistiska myten är helt enkelt en användbar illusion för att göra vanliga människor till kamrater i kampen.

Redan i början av förra seklet förstod Sorel att det skulle komma socialistiska våldsrevolutioner. Revolutionärerna skulle ta makten med våld: Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Ho Chi Minh, och Hitler.

Nazisterna betraktade sig som genuina revolutionärer. De skapade den verkliga, sanna socialismen, nationalsocialismen.

Kanske kan socialismen inte dö, som liksom religion lever vidare för evigt. Kanske är det i regioner där människor inte kan övertygas av förnuft och argument på ställen där hundratals bevis för misslyckande inte är nog.

Tanken att människorna behöver myter gör Georges Sorel aktuellare än någonsin, den franske järnvägsingenjören som blev författare. Första världskriget svepte bort hans lilla förmögenhet (det gick inte att leva enbart på böcker och artiklar i tidningar och tidskrifter). Han dog, ensam och utfattig, utanför Paris, år 1922, bortglömd av världen. Han fick uppleva bolsjevikrevolutionen men inte de stora massmorden under 1930- och 1940-talen i socialismens namn. Nu lever den revolutionära myten vidare på 2000-talet. Sorel skulle ha nickat igenkännande.

KOMMENTERA ()