Vem vill vara en hatare?

En nyligen publicerad undersökning visar att ungefär hälften (48 procent i en enkät) av Sveriges befolkning, önskar ett minskat flyktingmottagande. Marie Demker, professor i statsvetenskap, kallar detta ett trendbrott eftersom siffran normalt brukar ligga över femtio procent.

Denna hälft, som anser att Sveriges flyktingpolitik är för liberal, saknar representation i Sveriges riksdag. Man har inget riksdagsparti att vända sig till om man prioriterar frågan och de allra flesta drar sig trots allt för att rösta på Sverigedemokraterna på grund av deras (inte oförtjänta) pariastatus och låga opinionssiffror.

Enligt Marie Demker och många andra är man ”främlingsfientlig” om man önskar ett minskat mottagande av flyktingar. Det är en ganska oförskämd anklagelse från den akademiska och mediala eliten riktad mot ungefär halva befolkningen. Gert Svensson i DN går ett steg längre och kallar dem ”flyktinghatare”. Det kan ju i någon utsträckning handla om skattebetalare som inte anser att nuvarande migrationspolitik utgör ett optimalt användande av deras skattepengar. För detta ställningstagande, bra eller dåligt, pekas man i Sverige ut som ”fientlig” och ”hatare”.

Det är inte ovanligt att utlandsfödda, även flyktingar, tycker att Sverige har en märkligt liberal migrationspolitik – beror det på att de hatar sig själva? Eller beror det på något annat? Och hur är det med socialdemokratiska kommunpolitiker i Göteborg och Malmö som säger sig ha svårigheter att ta emot fler, är de de också främlingsfientliga? Och förresten, om migranter med rätt eller orätt har en negativ inställning till det svenska samhället, innebär det att de är fientliga hatare? Förhoppningsvis inte.

Det är mycket intressant att läsa Marie Demkers artikel på SvD Brännpunkt där hon länge och väl resonerar kring varför skåningar är mindre positiva än norrlänningar till flyktingmottagning. Mönstret är förstås inte entydigt, men ändå måste man kanske vara professor för att inte reflektera över att just skåningar har något större närkontakt med Sveriges misslyckade migrationspolitik än vad norrlänningar har.

Högutbildade är mer positiva till flyktingar än lågutbildade. Om vi översätter detta i klasstermer innebär det, med viss generalisering förstås, att medelklassen tycker det är okej att ta emot fler, medan arbetarklassen är mer avogt inställd. Det kan delvis bero på att arbetarklassen i större utsträckning kommer i kontakt med migrationssamhällets avigsidor. Högutbildade kanske också brukar läsa DN och SvD och har därmed lärt sig vilka åsikter som är de rätta. För vem vill egentligen vara en hatare?

Alltså, i det etniskt relativt homogena Norrland och i de etniskt ännu mer homogena medelklassförorterna är man positivt inställd flyktingmottagning, men man skulle som regel inte drömma om att bosätta sig i storstädernas invandrartäta förorter. Det vill man slippa. Solidaritet är bäst på behörigt avstånd.

Det är svårt att veta säkert, men många av dem som önskar se en mer strikt flyktingpolitik är förmodligen i första hand ute efter en i allmänhet stramare politik gentemot människor som inte anländer av arbetsmarknadsskäl. Man ser migrationspolitiken som en ineffektiv form av välgörenhet.

Det kan då vara värt att veta att flyktingpolitiken redan är ganska restriktitiv och att migrationsverkets prövningar är både noggranna och tyvärr alltför långdragna. Däremot har man en anhöriginvandring som för det första är väsentligt större än flyktinginvandringen och för det andra knappt debatteras alls. Det är inte självklart att en mer restriktiv flyktingpolitik är att föredra, möjligen borde man reducera möjligheterna till upprepade överklaganden i asylärenden. Däremot vore det en bra idé att göra en översyn av anhöriginvandringen och utreda om det går att försvåra för tvångsgiften och skenäktenskap.

Ett bekymmer i Sverige är den etniska enklaviseringen, att det håller på att uppstå samhällen i samhället. I dessa enklaver växer barn upp till ett nästan automatiskt utanförskap med relativt dåliga förutsättningar att till exempel kunna etablera sig på arbetsmarknaden. En tråkig bieffekt är också att missämja mellan grupper i samhället gror till följd av segregationen.

Vad vi behöver mindre av i Sverige är den till intet förpliktigande solidariteten som medelklassen är så duktig på. Vad som behövs är inte bara mer flexibla villkor på arbetsmarknaden så att invandrare får lättare att erövra en plats där. Ett dämpat migrationstryck skulle också motverka enklavisering och segregation.

Vidare behövs mer och bättre integration på gräsrotsnivå, det är i alla fall vad undertecknad ägnar sig åt. Detta ända in i sängkammaren om ni undrar, om jag nu ska vara sådär äckligt personlig som det är så inne att vara nuförtiden. Epitetet ”främlingsfientlig” kan ni alltså stämpla på någon annan. Sätt sedan stämpeln ”idiot” i pannan på er själva.

(Den sista meningen är skriven i ironisk ton och ingen bör känna sig kränkt, förföljd eller utsatt för illegala trakasserier …)

KOMMENTERA ()