Okultiverat land utan forskning?

Att Lars Lejonborg gett ut en bok om Sveriges ställning i världen är mycket lovande. Än mer lovande är att han diskuterar strategier för Sverige att kunna fortsätta utvecklas som kunskapsnation i den globala ekonomin. Överlag är det utmärkt att politiker skriver genomtänkta programmatiska och långsiktigt reflekterande böcker. Däremot ser man inte så mycket av forsknings- eller kulturpolitisk strategi i Alliansens välförberedelser.

Per Unckel hann inte vara utbildningsminister mer än tre år. Regeringen Bildt har ändå lämnat betydande avtryck i svensk forskningspolitik. När löntagarfonderna avvecklades delades pengarna upp och överfördes till stiftelser till förmån för forskning och kultur. Två svenska högskolor – Chalmers och Jönköping – omvandlades till självstyrande stiftelser och forsknings- och kulturstiftelser som Stiftelsen Framtidens Kultur och Stiftelsen för Miljöstrategisk Forskning upprättades. Inom många områden är dessa än idag de främsta resurserna för stora forsknings- och kulturprojekt. Detta gäller inte minst inom humaniora där de löntagarfondspengar som donerades till Riksbankens Jubileumsfond i stort sett är den enda finansieringskällan till större projekt.

Unckel hade tänkt sig dessa stiftelser som politiskt oberoende finansiärer. Riktigt så blev det inte eftersom den återkommande socialdemokratiska regeringen ändrade stiftelselagen så att det blev möjligt för regeringen att ändra stadgarna i stiftelser som inrättats på statligt initiativ. Trots att viss stiltje tycks råda för närvarande har det snart tolvåriga socialdemokratiska maktinnehavet inte heller varit tomt på andra forsknings- och kulturpolitiska initiativ. Andra halvan av nittiotalet var till exempel något av ett svenskt rekord i bildande av nya universitet. Även på det kulturpolitiska området har ett flertal nya institutioner upprättats, framförallt Statens Museer för Världskultur, Forum för Levande Historia och Forum för Världskultur. Dessa institutioner präglas genomgående av en vilja att föra in kulturpolitiken och kulturarvet som värdebärare på den dagspolitiska arenan. Omvänt har de å andra sidan kritiserats för att politisera kulturen och kulturpolitiken. Därmed anses de utgöra ett brott mot en sekelgammal tradition av att betrakta konst och kultur som oberoende arenor skilda från politiken. Liknande kritik har riktats mot regeringens forskningspolitik som i flera fall uppfattats som en attack mot den fria forskningen.

Med andra ord tycks situationen som upplagd för ett val mellan två motsatta forsknings- och kulturpolitiska visioner: en som förordar fria institutioner och en som förordar samhällsrelevans i ordets mer politiserande mening. Man skulle till exempel kunna vänta sig borgerliga förslag om att göra donationer till forsknings- och kulturändamål avdragsgilla för att på så vis befrämja uppkomsten av nya oberoende finansieringskällor och initiativ. Denna debatt lyser emellertid med sin frånvaro. Regeringens politiska intresse verkar vara i avtagande. Det är därför inte utan att man väntar otåligt på att Alliansen skall ta initiativet genom att presentera långsiktiga visioner och strategiska planer i dessa verkliga framtidsfrågor. Frågan är dock om man i så fall väntar förgäves.

KOMMENTERA ()