I jakten på lobbyisterna

Artikeln "Israels regim styr svenska medier" av Johannes Wahlström i decembernumret av Ordfront Magasin kändes mycket besynnerlig från början. Namngivna svenska journalister påstods säga så bisarra saker: DN:s korrespondent Lotta Schüllerqvist klagade på att hon inte får opinionsbildande roll och beskyllde ledarskribenter och sina judiska kollegor på DN (inklusive de som inte skriver om Israelkonflikten) för att skrämma henne till tystnad. Frilandsskribenten och f d SVT-korrespondent Peter Löfgren berättade om omfattande mekanismer av ideologisk kontroll och inskränkningar i rörelsefrihet som ingen som någonsin jobbat i Israel har hört talas om. Rolf Fredriksson, en annan SVT:s korrespondent, insinuerade att Israel låg bakom ett terrordåd mot egna medborgare i Jerusalem den 22 februari 2004.

Allt detta torde räcka för att få vilken seriös tidskrift som helst misstänka att någonting inte står helt rätt till. Men tydligen inte för Ordfront Magasin. Redan några dagar efter att artikeln publicerades ställde jag några frågor till DN:s Lotta Schüllerqvist och fick ett svar: nästan allt som tillskrivs henne i artikeln var Wahlströms egna påhitt. I januari-numret av Ordfront dementerade även SVT:s Rolf Fredriksson att han någonsin ens antydde att Israel skulle ligga bakom terrordåden i Jerusalem. En till rättelse, denna gång av frilandsskribenten Peter Löfgren publicerades i mitten av januari 2006 på Ordfronts hemsida, tillsammans med chefredaktören Johan Berggrens ursäkt. I rak motsats till det som påstods i artikeln sa Löfgren under intervjun att han i Israel kan arbeta i princip lika fritt som i Sverige och att det aldrig tagit honom mer än några få minuter att få presslegitimation av Government Press Office i Jerusalem.

Förfalskningarna är utan tvekan en stor skandal. Men i Wahlströms artikel finns en annan sak som bakom skandalen inte fick uppmärksamhet som den förtjänar:

På TT sammanställdes för ett tag sedan en lista över de flitigaste lobbyisterna. Listan består av 22 namn, och inbegriper såväl offentliga debattörer som mer okända personer. Denna lilla grupp utnyttjar det faktum att redaktioner och journalister får mycket svag respons från sin publik.
[…]
De 22 namnen på listan känner alla berörda journalister igen.

Nyhetsbyrån TT för alltså ett register över oss som tar den svenska demokratin på allvar och vågar uttrycka det vi tycker och tänker om TT:s Mellanösternrapportering. Det märkligaste är att även Johannes Wahlström erkänner att de som hamnade i TT:s register hade ett bifogat skäl att kritisera nyhetsbyrån. Enligt Peter Löfgen löd den första frågan som ställdes av Wahlström så här:

Hur ser du på din roll som korrespondent i Mellanöstern, TT:s korre [antaglighen Stefan Hjertén som också intervjuades av Wahlström] ser sig själv som palestinsk aktivist, gör du det?

De som protesterade mot TT:s ”palestinska aktivism” och förtjänade därmed plats i TT:s register ”anklagades” i artikeln för att skriva insändare och debattartiklar:

[Stefan Hjertén] visar upp en hel klippbok med arga insändare och debattartiklar som tidningarna publicerat mot honom och TT.

Den 20 januari ”uppgraderade” Johannes Wahlström i en artikel på DN-Kultur de 22 TT-kritiker från ondskefulla insändarskribenter till rena rama brottslingar som ”mordhotar komiker, museichefer och journalister”, någonting som fick även TT: redaktion att reagera och dementera Wahlströms anklagelser.

Det att TT för ett register över kritiker är förkastlig och kan till och med vara olagligt. Demokratiskt synade journalister reagerar på saklig kritik och avfärdar osaklig. Att registrera kritiker och överlämna listan till frilansade journalister tyder på respektlöshet och desperata försök att förskjuta debatten från sakfrågor till skribenternas personligheter.

Överlämnandet av TT:s register till Johannes Wahlström blir ännu värre med tanke på att han samarbetar flitigt med en av de främsta brobyggarna mellan nazismen och extremvänstern, Israel Shamir (som dessutom råkar vara Johannes Wahlströms fader). Ordfront-falsariet publicerades på Shamirs hemsida. Emellertid togs länken snart bort – antigen därför att kopplingen mellan Wahlström och Shamir börjat uppmärksammas på DN eller av upphovsrättsliga skäl. Men själva artikeln ligger fortfarande på server som ett spöke som inte kan nås om man inte kan sökvägen (http://www.israelshamir.net/Swedish/Swedish2a.htm). Det som finns kvar på den svenska avdelningen av sidan är Shamirs egna artiklar översatta av New Age-rasisten och förintelseförnekaren Lars Adelskogh.

Samarbetet mellan Wahlström och Shamir omfattar inte bara publicering av artiklar på Shamirs hemsida. Shamirs antisemitiska konspirationsteorier återkommer i Wahlstöms svenska artiklar reducerade till antydanden i stil med ”någonting här är skumt”. I Shamirs artiklar återkommer iden om att besöken till Förintelsemuseer är någon slags symbolisk underkastelse inför ”den judiska makten”. I hans tal på konferensen ”Sionismen – hotet mot världscivilisationen” i Ukrainas huvudstad Kiev säger han:

[Ukrainska nationalister] tolereras som en anti-rysk kraft, men när de lyckas att skapa en ordentlig spricka mellan Kievs Ryssland och Moskvas Ryssland, blir deras mission avslutad och deras ledare ska krypa på knän till Förintelsens memorial.

Wahlström instämmer i att det är någonting skumt med Förintelsens memorialer:

Inte heller kan hon [DN:s Lotta Schüllerqvist] skriva om varför Göran Persson återigen åker till förintelsemuseet.

I Shamirs bok ”Blommor i Galiléen” påstås bland annat att det i själva verket är det israeliska kontraspionaget som står för de levande bomberna mot Israeliska civila. I Wahlstöms artikel sätter han samma tanke i munnen på SVT:s reporter Rolf Fredriksson.

Shamir hävdar att den ”Orangea revolutionen” i Ukraina styrdes av USA och ”västern” som i sin tur styrs av ”sionisterna”. Wahlström hävdade samma sak i en tidigare artikel i Ordfront Magasin – fast i hans Sverige-anpassade artikel reducerades listan över de onda manipulatörerna till enbart USA.

Vem är Israel Shamir? Ideologiskt är han produkt av den postsovjetiska storryska chauvinismen. Ryska revanschister med det kommunistiska partiet i spetsen brukar framställa alla processer som de inte gillar såsom Sovjetunionens kollaps, ekonomisk och politisk liberalisering, befrielsen av f d sovjetiska republiker från det ryska inflytandet och västländernas utrikespolitik som ett resultat av ”sionistisk konspiration”. Shamir blev snart populär i de kretsarna som en människa som kunde ”bevittna” konspirationen inifrån.

Shamir upptänkte snabbt att hans konspirationsteorier gick hem även bland nazister och vänsterextremister i väst. Redan i slutet på 1980 etablerade han kontakter med en rad högerextremister i USA och Europa. Populariteten bland vänsterextremister började växa under 2000-talet efter början på den andra intifadan. Charmoffensiven mot vänstern i Sverige påbörjades 2002. Den 28 september 2002 talade han på Palestinagruppernas demonstration i Stockholm. Samma dag publicerade Göteborgsposten artikeln "I stället för intifada – ett Palestina för alla". Där målades en panegyrisk bild av Shamir upp som en modig israelisk författare som vågar stå upp för impopulära åsikter (Shamir var då folkbokförd i Sverige under namnet Jöran Jermas). Artikeln var signerad: Stefan Hjertén, TT.

Större delen av vänstern fick snabbt upp ögonen på vad Israel Shamir är och tog avstånd från honom. Det finns dock fortfarande många som fortsätter stödja honom. Senast rasade kontroversen i syndikalisttidningen Arbetaren då exilpalestiniern Ammar Makboul kritiserade antisemitiska stereotyper i Shamirs bok ”Blommor i Galiléen” medan Kristoffer Larsson ursäktade honom från anklagelser om antisemitism.

I kretsar där Shamir rör sig diverse ”judelistor” är återkommande diskussionsämne. På forumet av den ryska tidningen Zavtra där Shamir medverkar publicerar och diskuterar man listor på judar inom politiken, medier, kultur och näringsliv. Även Shamir själv refererar till listor över judar i sina artiklar. Med tanke på detta är TT:s överlämnande av listan över kritikerna är minst sagt omdömeslöst.

När denna artikel var nästan färdig publicerade vänstertidningen Flamman artikeln TT-skribent: Israeliska UD påverkar medierna. I artikeln stöttar Stefan Hjertén Wahlströms falsarium i Ordfront och hävdar samtidigt att kritikerna som registrerades av TT styrs av det israelska utrikesdepartementet. Antagligen förefaller det för honom obegripligt att medborgarna av egen vilja kan protestera mot att Hjertén och några andra journalister i deras roll som reportrar agerar som ”palestinska aktivister”.

KOMMENTERA ()