Förskräckande sympatisk konservatism

Polen kommer inom kort att välja en ny president. Två kandidater står mot varandra: marknadsliberalen Donald Tusk som vill införa en låg och platt skatt på inkomster, bolag och moms och föra en internationellt utåtriktad politik, och den konservativa Lech Kacynski som hårt kritiserat Tusk:s skattesänkningsförslag som fördelningspolitiskt orättvist, lovat generösa sociala förmåner och som hävdar att Tusk inte bryr sig om människor. Själv visar Kacynski sin ”omtanke” genom att vilja ha en hård och stäng stat som bland annat inför restriktioner för homosexuella, dödsstraff och genom att vara beredd att inskränka yttrandefriheter och livsstilsval som inte faller den katolska kyrkan i smaken.

En upplyst liberal mot en konservativ mörkerman. Kanske ett tecken i tiden på att den politiska kartan i Europa håller på att ritas om längs nya konfliktlinjer. Och i vilket fall som helst en nyttig påminnelse om att allianser mellan liberaler och konservativa är en i bästa fall instabil praktisk-politisk skapelse, frambringad inte minst av en dominerande socialdemokratis yttre tryck.

I en välformulerad och sympatisk essä har Roland Poirer Martinsson nyligen i Captus tidskrift angett riktlinjer för en modern konservatism. Stundtals så modern och så sympatisk för en liberal som undertecknad, att jag undrar om vi inte båda helst ser Donald Tusk som vinnare i Polens presidentval. Martinssons stöd för kapitalism, sänkta skatter, statlig neutralitet inför såväl familjebildning som homosexuellas rätt och kvinnans legala rätt att välja abort ger knappast stöd för något annat. Och i vilket fall som helst har Martinsson förskräckande många politiska rekommendationer som jag finner mig dela eller åtminstone finner rimliga. Prioriteringen av sänkt skattetryck som den viktigaste frågan idag skiljer honom minst lika mycket som den eleganta essäistiken från den konservativa essäsamling ”Och sedan!” som för något år sedan gavs ut och glömdes bort.

Därmed inte sagt att det inte finns en hel del att kritisera i den Martinssonska konservatismen. Det finns det, framför allt i de principiella utgångspunkterna. Men precis som jag undrar över vem av de polska presidentkandidaterna Martinsson egentligen stödjer, blir jag vid läsningen av hans artikel lika ofta förundrad över vad som egentligen avses. Det är många teorier och svepande resonemang som aldrig illustreras konkret eller med ett enda exempel. Ibland har säkert en kortare förklaring valts av ren utrymmesbrist och det kan säkert hända att jag någon gång brister i förståelse, men för att vara en ”ateoretisk” ansats är det väl många teser som bara spikats fast.

SLAFSIG KRITIK AV LIBERALISM
Martinssons kritik mot liberalismen är ett illustrativt exempel. Han slår bestämt fast att det ”[i] dagens sekulära västerland står… klart att liberalismens mörka sidor utgör en svårare utmaning än vad ideologins klassiska förespråkare kunde föreställa sig” och vidare att ”Det ligger nära till hands att beskylla den liberala ideologin för att vara byggd på en människosyn som inte tål de påfrestningar för vilka det liberala samhället utsätter oss.” Detta utan att med ett enda exempel konkretisera vad som är så hemskt i dagens samhälle eller varför liberalismen bär skulden. Jag kanske är helt ensam, men jag begriper faktiskt inte vad Martinsson syftar på.

Är det att folk tenderar att välja dokusåpor framför Dostoijevski? I så fall har jag svårt att se det som en tillräckligt mörk baksida för att antasta de värden som följer av yttrandefriheten. Vilka svåra utmaningar ställer sekulariseringen oss inför (på den här sidan graven) som får värdet av en ökad roll för upplysning och vetenskap att förblekna? Syftar Martinsson på en ökande förekomst av vilsenhet, kriminalitet eller missbruk? I så fall skulle jag anföra att sådant snarare kan förklaras av en allomfattande välfärdsstat (som Martinsson principiellt stöder) som berövar människor den självkänsla som följer av att lösa problem på egen hand och kunna ta hand om de sina, än på sekularisering och för stor personlig frihet. Men om detta vet vi inget innan Martinsson konkretiserat sig.

Det är likadant med liberalismens utgångspunkt i individualism, mänskliga rättigheter och distinktion mellan stat och individ. Martinsson slår bara fast att den som talar om individens rättigheter utan att nämna skyldigheter ”missförstår samhället” och att tal om individer i politiska sammanhang är ett ”kategorifel”. Samhället är nämligen ”i grunden uppbyggt av mellanliggande institutioner (familj, församling, förening, företag, osv.)”.
Men vad är egentligen ”kategorifelet” i att tala om att individer har rättigheter? Vilka skulle annars ha äganderätt och frihet att agera? Vari ligger ”missförståndet” i att negativa rättigheter inte innebär någon annan ”skyldighet” än att låta bli att kränka andras frihet och egendom. Och varför är det återigen ett ”missförstånd” att identifiera staten som unik politisk aktör genom sitt våldsmonopol?

Det är snarare Martinssons egna utgångspunkter som är svåra att få grepp om. De stöddiga hänvisningarna om ”missförstånd” och ”kategorifel” är bara försök att undvika vidare konkretisering. Hur kan ”mellanliggande institutioner” vara en självklar grund för ”samhällets uppbyggnad”, om de individer och den stat som de ligger emellan inte ens kan diskuteras? Hur fungerar det i verkligheten: Är det familjer som väljer? Myndigheter som tänker? Församlingar som äter, njuter och smälter maten? Företag som leker och kopplar av? Eller är det, som i den liberala teorin, enskilda individer, samtidigt fullt kapabla att samverka i civilsamhälle, familj och yrkesliv?

TEORIER SOM ALDRIG LANDAR
Just Martinssons teoretiska utgångspunkter för konservatismen är i sig en illustration av varför teori och praktik måste hänga ihop. Föga förvånande är det redan i principerna vi skiljer oss åt (annars vore jag ju inte liberal). I punkt 2 av hans ideologiska utgångspunkter slår han fast att ”Konservatismen menar att det finns en oberoende verklighet som begränsar våra möjligheter. Detta gäller både för tekniken och för etiken.” Ja, det är klart det finns en av våra tankar och önskningar oberoende verklighet, men varför skulle den till sin natur bara vara begränsande?

Kan vi inte i samma verklighet, exempelvis människans natur, hur samhällen fungerar och olika vetenskaper förstå och dra slutsatser även kring vilka möjligheter människan har att utveckla sin potential och leva ett gott liv? Och däri även vinna kunskap om principiella utgångspunkter för en god samhällsordning. Jag menar att så är fallet och att sådan kunskap ligger till grund för en frihetligt liberal samhällsordning. Verkligheten är inte bara begränsande. Människans natur som en individ med potential för storverk, fantasi och förmåga till tänkande och val av handlingar är också en del av de givna förutsättningarna, liksom jorden som en plats som radikalt kan förändras till det bättre (gynna mänskligt liv) genom mänskliga ingrepp.

Martinssons självvalda blindhet för att verkligheten, mänsklig kunskap och vår historia faktiskt ger givna ingångsvärden även i politiken blir stundtals övertydlig. Med någon ambition att konkretisera vad man menar går det inte att få ihop meningarna: ”Konservatismen menar att all praktisk politik måste utgå från de föreliggande historiska omständigheterna.” och ”Inom politiken finns inga på förhand givna svar.” Ändå presenteras de direkt efter varandra som en av de tre viktigaste punkterna i den konservativa ideologin. Inte heller får jag ihop att det inte finns några givna svar inom politiken med punkten att ”kapitalismen” bejakas av moraliska skäl (eller att ”kapitalism” skulle stå i motsatsställning till ”liberalism” vilket också antyds). Hur kan kapitalismen vara ett svar om sådana inte finns inom politiken, särskilt som det är ”mer än ett ekonomiskt system”?

Det senare är förvisso en punkt jag håller med om. Kapitalismen är en ordning byggd på individens äganderätt, etableringsfrihet och frihet att ingå ekonomiska överenskommelser med andra, men den grundläggande principen, det frivilliga utbytet av värden till ömsesidigt gagn är en moralisk ledstjärna även i andra sociala sammanhang. Det är liberalismens sociala grundprincip som Martinsson försöker (och naturligtvis gärna får) göra till sin egen.

ÖPPNING FÖR GODTYCKLIG OCH VID POLITISK MAKT
Att politiken inte har några ”på förhand givna svar” är en slutsats som faller om man inte ser verkligheten som enkom begränsande. Men det är också min huvudsakliga kritik mot den praktiska politiska agendan i konservatismen. Den politiska ordning som följer av att inga svar är givna, är ett mandat för vid och godtycklig statlig maktutövning. Just vad vi av erfarenhet sett är hämmande för individens möjligheter att tänka, agera och planera sin tillvaro, för marknader att fungera och för civila lösningar på samhällsproblem att växa fram.

Det fria manöverutrymmet för politiker att beskatta, reglera och styra över våra liv förstärks av ett antal andra punkter i Martinssons program. Främst försvaret av välfärdsstaten, som han inte har några principiella invändningar emot. Välfärdsstatens princip går ändå på tvärs mot den kapitalism som Martinsson förordat som grundläggande. Med en kapitalistisk samhällsordning byts värde mot värde, vilket sporrar människor att byta sin bästa insats mot andras bästa. Välfärdsstaten bygger tvärtom på att det är någras uppgift att arbeta och producera för att försörja andra; med bostad, arbete, sjukvård (fast den tycker Martinsson är för viktig för att vara offentlig), socialförsäkringar, gratis inträde på museer och annat som en politisk majoritet råkar tycka vara viktigt. Det är en social ordning som kräver ständigt mer ju större produktiv nytta en person redan gör för alla andra (det kommer oss ju redan tillgodo genom marknaden) och erbjuder ständiga belöningar och befrielse från ansvar för dem som producerar mindre. Allt upprätthållet, inte av frivillighet och välvilja människor emellan, utan av tvång, via statsmakten.

Martinssons enda invändning mot välfärdsstaten - att den medför ”en risk i att personer via skattsedeln köper sig fria från sitt personliga ansvar för andras välfärd” - kan tolkas på två sätt. Välvilligt kan den ses som en varning för risken att välfärdsstaten urholkar välviljan mot andra människor och viljan att hjälpa till med andras svårigheter. Men jag misstänker att Martinsson pläderar för en moralisk ordning där du oavsett hur stor din insats för andra människor är, ändå ständigt kan avkrävas mer av politiska, religiösa och andra moraliska ”auktoriteter”. Det är en underkastelsens och slaveriets princip, och tjänar självklart (bland mycket annat) till att stärka och ursäkta en växande statsapparat.

FÖRÄNDRING SOM GRUNDPRINCIP
Nu finns det förvisso även principer som begränsar det Martinssonska statsbygget, både i omfattning och godtycke. Han förespråkar knappast någon totalitär eller socialistisk ordning, även om delar av hans teoribygge öppnar för betydande frihetsinskränkningar. Den främsta begräsningen (åtminstone i ett samhälle som inte är totalitärt) är den punkt som problematiserar ”förändring”. Martinsson menar att ”alltför omfattande ingrepp i samhället [är] oförutsägbara och därför potentiellt farliga” därför ska ”förändringar alltid bör genomföras med måtta och bygga på sådant som inte tillåts förändras”.

Detta recept utesluter (med rätta) ambitiösa statsbyggnadsprojekt eller utopiska ambitioner baserade på att skapa något slags ”ny människa”. Som tumregel även för takten i önskvärda reformer är den inte heller helt fel.

Men jag har lite svårt att klara ut språnget från ”omfattande ingrepp i samhället” till ”förändringar”. En stabil ordning som äganderätt och etableringsfrihet på marknaden, ger upphov till en dynamisk och innovativ konkurrens mellan företag och produktionsgrenar. En sådan ordning är generellt sett av godo då den är anpassad efter människors behov (efterfrågan) och leder till växande välstånd och nya, diversifierade karriärvägar. Det går inte att förneka att det är en på många plan och för många människor föränderlig ordning. Är den fria konkurrensen därmed att se som ”ett ingrepp”, en ”förändring”, eller är den att se som en ordning? I Martinssons fall är det förmodligen det sistnämnda. Men för många konservativa är en fri, dynamisk ekonomi snarare synonymt med oönskade och maniskt tempostarka förändringar till vilka människor är dåligt skapta att anpassa sig.

Baksidan i form av utslagen yrkeskunskap och geografiska omvälvningar tenderar att bli själva bilden av den kapitalistiska ordningen, och de mer svårgripbara och utspridda välståndsökningar som samtidigt gynnar ett större flertal negligeras eller avfärdas som blott materialistiska. Och principen ger oss ingen riktig vägledning i vad som är legitim och illegitim förändring. Är modets växlingar förändring? Ja, men knappast ”potentiellt farligt” utan ett rätt harmlöst resultat av människors lekfullhet och nyfikenhet på det nya. Är marknaden föränderlig? Ja, absolut, men inom givna rättigheter som skydd för varje individ och sammantaget ett enormt plussummespel. Och politiska reformer? Tja, även där borde det finnas mer grundläggande kriterier för att bedöma dess önskvärdhet än att de orsakar ”förändring” för många människor. Att avskaffa jordbruks- och regionalpolitik skulle förändra mycket för många, men det innebär inte att det är en mindre önskad reform än att bygga ut jordbruksverket med ytterligare några hundra byråkrater.

Martinsson tycks även mena att den konservativa synen på politikern som en ”hantverkare vars främsta tillgång är erfarenheten” innebär en ”djup skepsis mot politikern som teknokrat”. Det skulle i så fall vara ytterligare en begränsande faktor för politisk makt. Själv har jag svårt att inte se hantverkaren utan principer eller teori just som en teknokrat. En social ingenjör som ser som sin uppgift att designa en politisk lösning på de ”problem” som seglar upp på agendan och han sätts att utreda på sin kammare, eller en Anders E Borg som tar ställning till varje politiskt förslag utifrån dess beräknade effekter på arbetskraftsutbudet eller liknande erfarenhetsbaserad parameter.

Det är precis i det teknokratiska träsket där politiska lösningar snickras ihop efter läge - med rådande värderingar och problemformulering som externa eller givna parametrar - man hamnar om man går in i politiken utan bredare härledda ideologiska principer och en klar idé om det goda och hur det kan åstadkommas. Måhända är det just där Martinsson vill befinna sig. Hantverkspolitiken borgar inte för några radikala förändringar, bara en långsam tillväxt av dåliga politiska lösningar.

Jag tror förvisso inte att Martinsson är teknokrat i den betydelsen. I mycket av hans politiska program, liksom i hans nyfikna och breda kunskapssökande och även i hans beredskap att diskutera politik på principiell ideologisk nivå anar jag snarare en slags radikal för konservatismen. I så fall en betydligt värdigare motståndare.

KOMMENTERA ()