Senaste numret

Nummer: 118
Vecka: 48

förra numret

Nummer: 117
Vecka: 47

Betydelsen av konservatism, del två

III.
Jag vill understryka att det följande inte handlar om att konstruera ett politiskt program. Snarare handlar det om att försöka ge en sammanfattning av de urskiljande dragen hos en konservativ politisk rörelse med relevans för Sverige i 2000-talet. För att omvandla karakteristiken till ett faktiskt politiskt program krävs ett helt annat perspektiv med framför allt en förskjutning från politikens mål till dess medel.

Det betyder inte på något sätt att en konservativ rörelse kan eller bör frånsäga sig det ansvar som följer ur en politisk hållning. Tvärtom, mer än för någon annan politisk ideologi gäller att konservatismen endast kan bevisa sitt värde i praktisk omsättning av sina idéer – ett påstående som följer ur dess ateoretiska syn på samhället. Men den här essän handlar i första hand om något annat än skattesatser och prioriteringar.

Först och främst gäller för en nutida konservatism att den måste förhålla sig till de utestängande mekanismer som varje konservativt samhälle kommer att innehålla.
I sammanhanget kan det noteras att var och en av de stora politiska ideologierna kastar mörka skuggor. Socialismen (och dess avläggare socialdemokratin) betonar jämställdheten och varje individs rätt till ekonomisk trygghet. Sådan är dess ljusa framsida. Baksidan stavas ofrihet. Historien visar att det är mycket svårt (kanske, till följd av den mänskliga naturen, omöjligt) för socialismens goda krafter att hålla stånd mot dess mörka baksida.

Liberalismens ljusa framsida visar upp frihetsbegreppet och betonar varje människas rätt att utveckla sin fulla potential och tillfredsställa sina önskningar utan att hindras av begränsande gemenskaper. Baksidan handlar om värdeupplösning och otrygghet. I dagens sekulära västerland står det klart att liberalismens mörka sidor utgör en svårare utmaning än vad ideologins klassiska förespråkare kunde föreställa sig.

Det ligger nära till hands att beskylla den liberala ideologin för att vara byggd på en människosyn som inte tål de påfrestningar för vilka det liberala samhället utsätter oss.

Konservatismens ljusa sidor uppvisar gemenskap, solidaritet och trygghet. Historien visar att dess mörka baksida – intoleransen – är en farlig fiende till humanismens och demokratins ideal. Därför måste varje formulering av en konservativ ideologi för vår tid först och främst förhålla sig till idealet om tolerans för det som avviker från normen.

Att detta är särskilt viktigt understryks av det faktum att vår tids sociala sammanhang innebär att vi på ett helt annat sätt än i gårdagen konfronteras med kulturer, språk och värden som skiljer sig från dem vi är vana vid. Förändringen är genuin i bemärkelsen att den i dag och i morgon kommer att utgöra en väsentlig del av våra samhällen. Politiska strategier som strävar efter att förhindra mötena med den andre är därför dömda till undergång. Bara genom att bejaka situationen är det möjligt att hantera den på ett för alla inblandade värdigt sätt.

Men konservatismen är självsäker. Om statens skatteuttag, omfördelningar och prioriteringar är konstruerade på ett sätt som inte missgynnar kärnfamiljen och borgerliga värderingar (något som uppenbart inte är fallet i dag) kommer samhället att domineras av just sådana sociala institutioner. Staten behöver och bör därför inte aktivt försöka styra människor i riktning mot traditionella levnadsmönster. I stället blir det statens uppgift att skydda dem som av olika skäl inte finner sig kunna leva inom ramarna för de sociala och kulturella mönster som uppstår till följd av de starkast verkande mekanismerna.

IV.
Låt mig nu ta ställning i en del aktuella frågor. Som sagt inte för att skissa ett politiskt program, utan för att ge en bild av vilka mål en konservativ livsåskådning enligt min mening bör sätta upp för dagens politiska och sociala situation. Lika intressant är det möjligen att uttrycka vilka politiska medel en konservativ hållning kan vara förenlig med.

VÄLFÄRDSSTATEN
Konservatismen betraktar av tradition staten som den gode fadern för folket. Från vänstern brukar man nedsättande tala om brukspatrons välvilja. Oavsett beskrivningen ställer sig konservatismen bakom välfärdsstaten. Invändningarna mot dess utformning i Sverige idag gäller dess omfattning och dess instrumentella funktion för att bryta ner sociala strukturer som konservatismen uppfattar som värdefulla. Några principiella invändningar mot själva projektet finns inte. Emellertid uppfattar konservatismen en risk i att personer via skattsedeln köper sig fria från sitt personliga ansvar för andras välfärd. Solidaritet får aldrig bli en teknisk fråga. Samtidigt är det ett faktum att de som är mest utsatta för politiska åtgärder är samma människor som är mest utsatta i samhället. Varje politisk åtgärd bör därför alltid föregås av frågan: hur påverkar detta de svagaste? Om svaret är att åtgärden påverkar dem på ett negativt sätt följer inte att den bör skrinläggas – också starka och rika människor har rättigheter – men att den behöver motiveras betydligt kraftfullare.

FAMILJEPOLITIKEN
Utgångspunkten för politiken bör inte vara att båda föräldrarna går tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Att välja en situation där en av föräldrarna stannar hemma får inte vara svårare, ekonomiskt eller praktiskt, än att institutionalisera barnen. Starkare incitament än så torde inte krävas för kärnfamiljens befrämjande.

SAMKÖNADE ÄKTENSKAP
Samfunden bör få behålla sin vigselrätt och äga rätten att neka samkönade äktenskap. Om ett samfund väljer att viga personer av samma kön ska dessa erhålla samma legala status som heteroäktenskap.

FEMINISMEN
Konservatismen ställer inte upp på feminismens verklighetsbeskrivning. Olika grupper utsätts för olika sorters orättvisor i Sverige och dessa bör bekämpas, men kvinnoförtryck kan inte särskiljas som exklusiv i omfattning eller djup. Slutsatsen är att politiskt genomdriven positiv särbehandling av kvinnor är fel.

FÖRSVARET
Olika tekniska frågor åt sidan: konservatismen anser att situationen i världen motiverar att Sverige bör ha en starkare militärmakt än i dag.

SJUKVÅRDEN
Vården av sjuka är för viktig för att lämna till det offentliga. Konservatismen tror att privat sjukvård inom ett tydligt politiskt ramverk innebär högre effektivitet och större värdighet för patienterna.

ABORTER
Varje abort är ett misslyckande. Att försvara aborträtten med hänvisning till kvinnors frigörelse är fel av flera olika skäl. Att jämställa abort med mord är en grov och förnedrande överdrift. Att skuldbelägga den enskilda kvinnan är för det allra mesta fel. Samhället bör verka för att reducera antalet aborter så mycket som möjligt inom ramen för ett bibehållande av den lagstiftade aborträtten.

EU
Konservatismen är i grund och botten positivt inställd till EU, men unionen har ett stort demokratiskt underskott och projektet befinner sig i kris. EU bör stärkas i sina gemensamma utrikespolitiska ambitioner och fortsätta förenkla den ekonomiska rörligheten inom unionens gränser. Miljöpolitiken behöver unionen. Resten bör avvecklas.

INTEGRATIONSPOLITIKEN
Konservatismen bejakar det mångkulturella samhället, men det kan bara överleva med hjälp av tydliga krav på samhällets alla grupper att följa demokratiskt stiftade lagar. Avgörande för immigranter är att de ges inträde till arbetsmarknaden. Staten kan inte integrera människor, bara samhället förmår detta.

NÄRINGSPOLITIKEN
Välfärden är helt och hållet beroende av företagen. Entreprenörer säkrar vård, skola och omsorg. Det ligger emellertid viktiga kulturella och sociala värden i företagandet bortom dess oundgängliga ekonomiska bidrag till samhället. Staten bör ta fasta på att småföretagandet är en av de viktigaste institutionerna för att bygga ett gott samhälle och inrätta lagar och regler därefter.

SKATTEPOLITIKEN
Staten måste ta ut skatter för att kunna fullgöra sina åtaganden. Att bidra till det gemensamma är medborgarens plikt och en moralisk skyldighet. Men i alla tider och i alla länder har skatteuttaget varit överhetens medel att förtrycka folket. Så också i Sverige i dag. Det är därför avgörande att skattesystemet är genomskinligt och att omfördelningen i praktiken hela tiden ligger så nära skattebetalarna som möjligt. Den enskilt viktigaste politiska åtgärden i Sverige i dag är att sänka skattetrycket.

V.
Slutligen vill jag säga något om hur konservatismen – eller rättare, den konservative – ser ut i dag. Vi börjar med ett tankeexperiment. Föreställ dig en vägg med tv-apparater som alla sänder en egen politisk debatt. Ljudet är nedskruvat. Det enda vi kan förstå av innehållet kommer från debattörernas minspel. Mot bakgrund av denna bristfälliga information ska vi avgöra vem som tillhör vänstern respektive högern i varje debatt.

Jag påstår att den som gissar på att den arge tillhör vänstern och den tillbakalutat förnöjde tillhör högern kommer att ha rätt i åtta fall av tio.
För fyrtio år sedan hade förhållandet varit det omvända. Då var det högern som kände sig hotad av en politisk rörelse den inte kunde förstå. Och det var vänsterns verklighetsbeskrivning och problemformulering som fångade tidsandan. (Även om svaren den gav var fel, då liksom nu.)

I dag är det vänstern som är Mr. Jones i Ballad of A Thin Man.

Jag skrev i somras ett par artiklar i Svenska Dagbladet på temat att det är inne att vara konservativ. Möjligen var det rubrikerna, som jag bar det fulla ansvaret för, som ledde den efterföljande debatten något fel. Många uppfattade det som att jag ville påstå att det är trendigt att vara konservativ. Att högerhållningen är ett tillbehör att bära med andra signalobjekt för att visa att man vet vad som gäller. (Ungefär som de populära halsbanden med sin älskades initialer. Victoria och Madonna bär sådana.)

Men vad skulle det i sådana fall innebära att vara trendigt höger? Att prata som i gamla svenska långfilmer? Att bära tweed och jaga räv?

Eller skulle det helt enkelt betyda att det vanliga innegänget bytt politisk färg. Att popvänstern blivit pophöger?

En sådan tolkning av mitt påstående är antingen ointressant eller faller på sin egen orimlighet. Om konservatismen bara är ett popfenomen kan det kvitta. Och unga, arga människor kommer alltid att vara vänster. Det är en naturlag av samma dignitet som tröghetslagen.

Vad jag ville påstå – sant eller falskt – var att en konservativ livsåskådning håller på att vinna mark i det luddiga fenomen som vi brukar kalla för tidsandan. Med det syftar jag på något betydligt mera trögt och långvarigt än tillfälliga trender. Trender skiftar med säsonger. Tidsandan med decennier.

Vi ser det i nationalekonomins och samhällsvetenskapernas syn på sitt forskningsobjekt. Vi ser det i religionernas växande betydelse för samhället. Vi ser det i familjens återinträde i det sociala livet. Vi ser det i människors framväxande krav på att vi tar personligt ansvar för våra liv. Vi ser det i den politiska debattens agenda. Vi ser det i högerns självsäkerhet och vänsterns bitterhet. Vi ser det i en ny sorts solidaritet med världens och samhällets utsatta människor.

1900-talet är slut. Inom de närmaste decennierna kommer 2000-talet att börja. Ingenting är viktigare än att det blir rätt sorts höger som tar till vara på tidsandans nya vindar.

KOMMENTERA ()